2 veckor kvar.

Det blev en specialare till middag idag. Och en riktigt god sådan enligt både mitt och Ps omdöme. Enkelt att tillaga och ganska annorlunda smak. Och nu blir det helt plötsligt en matblogg av det här.

Kantarell- och räkpanna med kummin
4 portioner

1 kg kokt kall potatis
5 dl kantareller, gärna färska
margarin att steka i
2 vitlöksklyftor
2 tsk hela kumminfrön
400 g skalade räkor
Salt
1 dl finhackad gräslök

Gör så här:
1. Skär potatisen i ganska stora bitar. Stek kantarellerna (dela dem evenuellt i mindre bitar) i magarinet. Lägg kantarellerna åt sidan.
2. Stek potatis och pressad vitlök i en riktigt stor stekpanna eller stek i två omgångar. Strö på kummin. Rör ner kantareller och räkor.
3. Smaka av med salt. Toppa med mycket gräslök.

I övrigt är jag otroligt less på att vänta just nu. Inte enbart av den anledningen att jag fick sitta i kö till försäkringskassan så länge idag, utan även för att det känns som en hel evighet till bebis ska komma ut. Hjärnan spelar mig spratt, att sova är en omöjlighet och jag orkar helt enkelt inte med denna transportsträcka länge till. Att vara så fokuserad och samtidigt inte få ge uttryck för alla de känslor som ryms inom mig, gör att allt känns så fruktansvärt oändligt. Hur denna väntan känns, går inte att förklara för någon som aldrig själv har upplevt den.

Idag är det två långa veckor kvar.

Väntan av ett annat slag.

Sitter i telefonkö till försäkringskassan. Jag har plats nr 109 i kön. Grattis Lena.

Skor nr 2 och bebis nr 1.

Ett par till. Även de lika nödvändiga inbillar jag mig. -------->

Har umgåtts med mina tjockisar i eftermiddag. C, M, L, H, Li, J och jag fikade på Barista i två och en halv timme som ändå enbart kändes som tio minuter. Jag är SÅ GLAD att jag lärt känna alla dessa människor. Jag tackar mitt mod för att jag den där dagen för så länge sedan vågade träffa dessa för mig då mycket främmande människor.

I skrivandets stund ligger den första av oss och krystar ut sin krabat. Så märkligt. Och så otroligt spännande!

Efter nattens polisdrama: Jag vill flytta.

Det har varit en mycket obehaglig natt på Gröna Gatan. Inte enbart för att jag som vanligt sovit som en kratta, utan även av den anledningen att det varit ett sjuhelvetes liv i vår trappuppgång.

Kämpade febrilt med att kunna somna igår och lyckades väl runt ettsnåret. Klockan 02:30 vaknar jag av att några fulla män står och skränar nedanför fönstret (som numera står öppet på nätterna eftersom mina tjockishormoner gör att det känns som om jag ska kvävas annars). Ligger och lyssnar en stund och tycker det känns lite olustigt, men intalar mig själv att några fulla män väl aldrig har skadat. Till slut tar de sig in i trapphuset, samtidigt som en personbil bromsar in kraftigt och jag hör hur människor springer fort mot ingången. Därefter brakar helvetet lös! Det dunkar i golv, tak och väggar. Jag kan inte säga om ljuden kommer ovanifrån eller underifrån. Det känns snarare som att de omringar mig. Människor gallskriker. Det skär i öronen och jag tänker att nu blir någon mördad. Jag ligger paralyserad och vågar inte ens gå för att se efter om vår dörr verkligen är låst. Vad gör vi om någon tar sig in? Duns. Bank. Mer skrik.

Tillslut får jag tårar i ögonen, börjar skaka och sliter i Per som befinner sig i ett komaliknande tillstånd. I samma stund slirar 3 polisbilar in runt huset, poliser strömmar ut, springer fram till fönster och ingången och skriker "Öppna! Det här är polisen!" De tar sig in. Människor slits ut på gatan. Någon är halvnaken. Sedan fortsätter allt som i en crime scene tagen ur någon tvserie. Till slut verkar polisen ta med sig ett antal människor och polisbilarna åker iväg en efter en. Det lugnar sig lite.

Kvar ligger jag och huttrar. Hur väl känner vi egentligen våra grannar? Det här är vuxna människor. Inte bara några urflippade ungdomar. Människor som jag bor med, men som jag aldrig har sett förut. Som jag aldrig hälsat på. Det är här jag bor. Det är här mitt barn ska växa upp. Det är här jag ska vara ensam om dagarna. Helt plötsligt känns inte allt lika tryggt och behagligt längre. Jag känner mig enbart illa till mods och frågar P om vi verkligen inte kan flytta hem till norrland nu?!

P somnar tillslut om. Själv ligger jag vaken i hundra år till och när jag väl slumrar in, drömmer jag om en man som först tar livet av 6 personer i vårt hus, och sedan tar sig in i vår lägenhet.

En jättebebis!

Ser man ut genom fönstret känns inte detta som en alltför inspirerande dag. Grått, dassigt och pissregn. Har inte ens bäddat sängen ännu. Däremot har jag gjort ("bakat" känns som ett lite väl överdrivet ordval) chokladbollar och redan hunnit proppa i mig ganska många. 20 bollar skulle det bli enligt receptet. 14 blev det enligt mina mått. Nu sitter jag och väntar. Frågan är på vad. Kanske att något spännande ska inträffa. Fixa det sista med föräldrapenningen kanske? Eller skriva förlossningsplan? Ehh. Nja.

Igår var jag på koll hos barnmorskan. Både magen och bebis verkar ha växt en hel del. Hon tror att Umpen är en ganska stor krabat. Det kanske ploppar ut en 3månadersbebis med en gång! Vad vet man.

Unnade mig ett par nya skor igår. Till och med P tyckte att jag var värd det. Trots vårt stränga köpstopp. Dock har jag underskattat min skostorlek något och inser nu att jag kommer att få blodstopp i tårna om jag ska vandra längre än 10 meter i dem, så jag blir nog tvungen att uppgradera mig en storlek till 39. Kanske lika gärna kan köpa ett par simfötter istället. SUCK.

Lina och jag åt middag på Café 018 och sedan var vi på yoga. Med två veckor kvar till förlossningen känner jag mig inte speciellt smidig när jag står och sprattlar med benen i vädret som en (hör och häpna) TIGER! Jaja, nu är det iaf över. Ska bara försöka komma ihåg att utöva Humlan, Tigern, Katten och SooooHaaaam här hemma i vardagsrummet också.

Moraltanten Per.

Per och jag har nyss ätit middag. Eftersom P lagade ca 543 portioner fiskgratäng i fredags, så har han inte ätit annat sedan dess. Själv är jag så less på fiskgratäng att jag nästan kräks av tanken på gratäng i min gom. Därför valde jag sojakorv och pastaspiraler till dagens måltid.
P slickar praktiskt taget ren tallriken, medan jag råkar lämna en 2cm lång korvstump till moralkärringen Ps stora förtret.

P: Du har inte ätit upp.
L: Jo, praktiskt taget.
P: Varför lämnar du korven?
L: För att jag är mätt.
P: Du är bortskämd.
L: Jaha.
P: Man kan inte lämna mat. Man äter ju upp det man har tagit för sig.
L: Jaha. *Fniss*. Förlåt till barnen i Afrika.
P: *Tycker inte alls att detta är lika roligt som jag* Det här handlar inte bara om barnen i Afrika. Det är ett stort miljöproblem!
L: Oj. Jaha. Ja, jag tänkte inte så.
P: Vet du egentligen hur mycket mat som slängs varje år i Sverige? *Ytterst allvarlig* Det här är fruktansvärt!
L: Ja, jo. Ta det lugnt.

Jag har slutat skratta. Istället stoppar jag min lilla halvbrända korvstump i munnen och skäms lite medan jag tittar ned på Ps blänkande vita tallrik. Sen när började P bry sig om Sveriges avfall? Eller huruvida JAG äter upp min mat eller inte? Det måste vara all denna fiskgratäng som stigit honom åt huvudet. Jäkla MATTYRANN!

Malou vs. Schulman.

Har precis sett en intervju med Alex Schulman i Malous program "Efter tio" och kan inte låta bli att tycka att det är lite fascinerande. Schulman står anklagad för att ha skickat mail i bla Malous, Lennart Ekdahls och andra TV4medarbetares namn. Somliga mail väldigt oskyldiga. Andra lite grövre. En sak som är säker är iaf att de flesta på TV4 verkar ha tagit väldigt illa vid sig.

Jag kan förstå att det är upprörande för vissa. Jag kan förstå att alla inte ser det som humor. Men att en minibitsk prettoMalou ska sitta och gaska upp sig mot superradikala Schulman som har miljoner rappa repliker på lut, är enbart skrattretande och får TV4 att framstå än mer som ett skämt.
Schulman säger: "TV4 driver med kungafamiljen varje vecka, men när någon driver med TV4 då blir det hus i helvete". Typ.

Säga vad man vill om Alex Schulman. Han är säkert enbart en mediekåt idiot i många avseenden. Och inte drar han sig för att vara elak mot allt och alla heller. Men ibland är det skönt med någon som vågar provocera. Speciellt när Malou finns med i bilden.

Vilken dag!

Är helt utmattad. Det har varit en häktisk dag som började med att jag åkte till Björklinge för att hälsa på Bella och Liam. Vi begav oss på kombinerat kalas (för en 1åring och en 2åring) och Me&I party, vilket är en tillställning där man köper tuffa bebiskläder. 11 småbarn under ett och samma tak kan inte innebära annat än KAOS! Eftersom jag är totalt ovan vid barnkaos så blev jag helsnurrig i bollen och påväg därifrån frågade jag Bella om man får ångra sig och INTE skaffa barn?! Hon förstod mig och sa att det är OK. Hur det ska gå till i praktiken har jag dock inte listat ut ännu. Jag köpte iaf en ursöt body i ceriserosa och grönt med gula giraffer. Om jag skulle välja att föda, trots allt, efter denna traumatiska upplevelse. Det ska även tilläggas att Liam skötte sig exemplariskt och lät alla andra barn slita leksakerna ur händerna på honom. Han är så snäll. Kanske till och med FÖR snäll.

Vid fyratiden hämtade P upp mig och vi åkte vidare mot Mehede för middag hos Ps mor och far och mys med Torsten. Sist men inte minst stannade vi till i Orrskog för att fira Ps bror som nyligen fyllt år. Nu har vi precis stigit innanför dörren. Jag är trött och höggravid och snart kommer jag att föda om jag fortsätter hålla det här tempot.

GOD NATT SVERIGE.

Dagens besvikelse.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Marianne med apelsinsmak.
Vem har kommit på denna idé?

Ohyggligt äckligt.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Jag bär skulden.

Igår var en riktig skitdag, rent ut sagt. Bortsett från den glädje jag kände när jag umgicks med Pernilla och Emma under eftermiddagen, så kändes det mesta tungt och jobbigt. Redan under morgonen växte en rastlöshet och oro inom mig och när jag och P under kvällen skulle ta tag i vår ekonomi, planera föräldrapenning och försäkringar, så brakade helvetet lös i min hjärna. Kortslutning och totalt kaos. När vi väl hade räknat ut exakt hur mycket vi betalar i räkningar och andra utgifter varje månad kunde jag inte låta bli att börja gråta. Och då talar vi inte några små sketna droppar, utan snarare riktig skyfallsgråt. Nu är ju sanningen den att vi egentligen inte är speciellt fattiga. Vi klarar oss bra. Och vi behöver inte leva på kattmat. Men när känslobollen väl har börjat rulla, krävs det en gigantisk mur för att få den att bromsa upp.

Det värsta i sammanhanget är egentligen skulden och skammen jag känner. Mot mig själv, och mot andra. För har jag, som egentligen bara borde vara en överlycklig helyllegravid i väntan på miraklet, verkligen rätt att känna att livet suger? Får jag önska att det gick att stanna tiden och ta en paus från allt detta? Eller är jag bara jävligt otacksam då?
Jag lever i en blandad kompott av ovisshet, oro, rädsla, lycka och förväntan. Varje timme. Varje minut. I varje andetag. Är det verkligen konstigt att jag ibland önskar att jag kunde fly en stund?

Sprickfärdig.

Det känns som att jag snart kommer att spricka. Magen får inte plats innanför huden längre och det spänner och drar så mycket att jag vill böja mig framåt hela tiden för att lätta på trycket. Jag kan inte växa mer nu. Någon gång måste det ta stopp.

Igår: Två och en halv timmes umgänge i stan med Helena. En riktig kanontjej.
Idag: Lunch med C, J, L, M och LT på Thai Village. Trevligt med alla tjockisar.
Nu: Åka till Ps mormor och morfar för att äta smörgåstårta.

Gustaf.

I söndags innan jag begav mig hemåt till Uppsala igen från norrland, så stannade jag till i Sundsvall för att hälsa på sys och lillgrabben. Sitter och lägger in lite bilder på datorn och inser att OJ, så stor han har blivit. Nästan 11 månader. Yrvädret.
Nästa gång vi ses är minikusin här.

Den nakna sanningen.

Sophia påminde mig nyss om att jag fortfarande inte antagit Bellas utmaning från den 31/1. Jag antar att det är på sin plats att jag gör det nu.

Jag har blivit utmanad av Bella

Här är reglerna: Länka till den som utmanat dig. Berätta sju sanningar om dig själv. Länka & utmana x stycken i slutet av ditt inlägg. Lämna ett meddelande till den du utmanat.

Sju sanningar om mig:

• Jag har tillbringat en natt ensam i fyllecell, vilket var det mest förödmjukande jag någonsin upplevt.
• Jag har ätit kattmat, och inte alls tyckt att det smakade speciellt äckligt.
• Jag är livrädd för att bli mamma och tvivlar ofta på att jag verkligen kommer att klara av det.
• Jag har lagt ut flera tusen kronor på ett gymkort som jag ej använt eftersom jag blev på smällen.
• Jag har simmat med vilda delfiner i Indiska Oceanen.
• Jag lyssnar hellre än jag talar.
• Jag har dejtat en kille som visade sig vara bög.
  
  Så nu utmanar jag följande...
  Johanna
  Marlene
  Sandra
  Teresa

Min underbara.

P är verkligen världens bästa. Igår när jag kom tillbaka till Uppsala efter nästan en vecka i norrland, hämtade han mig som planerat vid centralstationen. När jag klev innanför dörren till lägenheten möttes jag av ett kliniskt rent hem. Han hade dammsugit och skurat hela lägenheten, dammtorkat alla hyllor och skåp, skrubbat köket och toaletten (tom tandborstmuggen glänste som en diamant), röjt och plockat ned en mängd saker till förrådet, bäddat, tvättat kläder (och mattor!), oljat in matsalsbordet och rengjort akvariet. Dessutom hade han tänt värmeljus här och där och inhandlat sushi, godis och massor med frukt. Att han egentligen är värdelös på att tvätta, och hade kört en av mina 30gradertunikor i 60 grader spelar mindre roll. Vi åt sushin, småpratade, tittade på första säsongen av "I en annan del av Köping" och slocknade med ens båda två, så fort vi lagt våra huvuden på kuddarna.

Jag är så tacksam över att P är min. Och bara min. Han är alltigenom underbar. Ingen har ett hjärta, så gott som hans.

Bröllop x2.

Är fortfarande hemma i Solle och njuter av att bli ompysslad. Träffade Fia igår och åt lunch med henne. Toast och trevligt sällskap är aldrig fel. Det är lätt att bli nostalgisk. Ler för mig själv när jag tänker på gamla minnen och bekanta som dyker upp. Rasmus. Igor. Patrik. Jesse. Linda. Vissa relationer önskar jag att jag kunde återskapa. Andra är jag tacksam över att de endast lämnar spår i mitt liv iform av små paranteser. Paranteser som numera enbart framkallar fnitter.

En rolig nyhet är att Fia och Andreas gifter sig den 9 augusti. Det känns stort. Och vackert. För er som inte redan vet det kan jag meddela att även sys och hennes Jeppe gifter sig i sommar, den 14 juni. Jag längtar!

Farmor kom på besök igår eftermiddag och det bjöds på surströmming. Som alltid när jag är hemma och hälsar på. Vilket jag (men möjligtvis inte Umpen) uppskattade. Däremot borde väl hjortron och grädde ha sötat fostervattnet något och utjämnat balansen mellan sött och salt.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Dagens nöje.

7,5 km i Liberec.

Fristil.

Charlotte Kalla på bronsplats.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

14 FEBRUARI.

Igår var The Day. Exakt en månad kvar till Umpen är planerad. Märkligt. Tiden går så fort. Samtidigt sniglar den sig fram. Idag är det en dag mindre. Är jag redo? Knappast. Blir jag det någonsin? Jag skulle inte tro det.

Alla hjärtan i Sollefteå.

I onsdags blev jag uppskickad till akuten efter att ha varit på ett vanligt rutinbesök hos barnmorskan. Har haft svårt att andas den senaste tiden, lågt blodtryck och hög puls, så barnmorskan tyckte det var bäst att kolla upp mig ordentligt och utesluta att det var en propp i lungan. Ingen fara på taket, och jag fick åka hem igen på kvällen. Så alla ni söta som oroat er kan andas ut. UT borde även Umpen komma snart, så att jag kan sluta sukta efter ordentligt med syre i varje andetag.

Igår begav jag mig, trots Ps protester, hem till Sollefteå. Han tycker nog att jag borde vara hemma hos honom och bara vila istället för att flänga med tåg och buss runt halva Svedala. Men väl hemma i Solle har jag också tagit det lugnt. Sett skidåkning, varit på stan med mor, snackat skit och suttit framför brasan.

Igår planerade jag även att börja läsa en ny bok, som jag hittade i mammsens bokylla. Även hon vill dock läsa den, så jag tänkte vara vänlig och läsa ut den innan jag beger mig tillbaka till Uppsala igen på söndag. Peace of cake tänkte jag. Lugna, sköna Bivackvägen. Men ICKE! Att läsa en bok här hemma verkar vara totalt omöjligt. Mamma kommer in en gång var femte minut och har något viktigt att berätta. Eller så frågar hon om jag verkligen inte vill ha några kakor? Eller kaffe? Eller tycker jag kanske att det är för kallt? Pappa springer runt och pratar med mamma, eller med mig, eller med sig själv. När han börjar ägna sig åt maratonsamtal i telefonen stoppar jag in öronproppar. Tyvärr hjälper inte det heller, eftersom pappa är döv på ena örat, eller båda, och skriker snarare än talar i normal samtalston. Mamma ropar att det är mat. Pappa har lagt ned telefonen, stormar in och berättar historien om vinflaskan som jag och P fick när mor och far var i Helsingfors häromveckan. Mer kaffe? Hungrig? Ska vi ta en promenad? Och så fortsätter det. I all oändlighet.

Men jag kan inte bli irriterad. För detta är ju faktiskt det tydligaste tecknet på hur glada de är över att ha mig i sin närhet. Jag får helt enkelt läsa när mor och far har gått och lagt sig istället. Men hinner jag läsa ut boken? Det får bära eller brista.

Jag älskar er. För att ni älskar mig.

Totalt tom.

Idag mår jag inte bra. Hela dagen har jag befunnit mig i töcken. Planlöst vandrande, med tankarna släpandes två steg efter. Jag är yr. Allt snurrar. Jag står i centrum och ser situationer, människor, platser cirkulera i en väldig hastighet runt mig. Jag drar in luft. Fyller lungorna med all kraft jag lyckas uppbåda. Men det är ändå inte tillräckligt. Jag vet inte om det är psykiskt eller fysiskt. Kanske är det både och. Eller ingetdera. Kanske är det av ren utmattning. Möjligtvis vet jag vad det handlar om. Eller så har jag ingen aning.


Jag är tacksam över den helg jag fått uppleva. Vi tre är fantastiska på alla sätt. Så olika. Så unika. Och samtidigt så enade.
J och B, jag älskar er båda.

Lugnet efter stormen.

Stormen är utredd. Jag gav mig. Vi drog båda hem högsta vinsten, varandra.

Förutom detta omtumlande oväder som drog in, blev gårdagen en lyckad dag. Träffade Emma och Pernilla och umgicks med dem under eftermiddagen. Jag är glad att de fortfarande finns kvar i mitt liv, trots att jag inte längre håller till på jobbet särskilt ofta. Pernilla och jag har saker gemensamma, som vi båda ibland behöver ventilera. Vi har delat en hel del. Ibland hopp. Ofta förtvivlan. Jag är tacksam över ett förtroende.

Nedan: Jag (tjock som en bullkindad valross) och Pillan.

Idag har jag och Bella varit i stan, lunchat på Åhléns och lagt upp planer för helgen då vår efterlängtade nära vän Jojja äntligen kommer hit. Jag och P hämtar henne på Arlanda imorgon förmiddag. Sedan blir det tjejhelg för hela slanten. Vi tre tillsammans. Ett och ett halvt år sedan sist. ÄNTLIGEN.

Talande tystnad.

Det gör så ont att vara så arg på någon jag tycker så mycket om.
Hjärtat bränner.
Jag vill krama dig sönder och samman.
Istället tiger vi.
En maktkamp.
Vem håller längst?

Bussiga spottmänniskor.

Jag tycker inte om att åka buss. Sist jag pallrade mig till stadsbussen var vid lunchtid igår. Jag skulle åka från Apelgatan till Stora torget. Eftersom bussarna går vid olika tidpunkter hela tiden, enligt min mening, så faller det sig vid det här tillfället så att jag får stå och vänta i tio minuter. En äldre dam dyker upp och gör mig sällskap. Hon väljer dock att fördriva tiden med att plocka skräp från backen och kasta bakom busskursknuten.

När vi väl kliver på bussen, stämplar jag kortet och hittar till min förvåning ett ledigt dubbelsäte, vilket inte hör till vanligheterna vid den här tidpunkten på dagen. Vid nästa hållplats kliver en medelålders kvinna på. Hon ser sig om kring. Inga lediga dubbelsäten återstår och hon väljer att slå sig ned längst ut på kanten, på sätet bredvid mig. Så långt ut, att jag börjar fundera på om hon tror att jag är pestsmittad. Under resten av resan sneglar jag på henne titt som tätt och undrar när hon ska trilla omkull.

Jag tycker inte om att åka buss, för att jag själv gör precis likadant. Sätter mig längst ut. Vill inte riktigt snudda, beröra någon. Människor som åker buss är obehagliga. De är så nära. Jag hör deras andetag. Vissa spottar på golvet. Jag oroar mig för att behöva trycka på stoppknappen. Om jag blir tvungen, drar jag helst på mig vanten innan. Tänk hur många som har tryckt innan mig. Spottmänniskor.

Om jag måste stå hela vägen in till stan, så blir jag yr i skallen. Jag blir irriterad när ingen erbjuder mig sin plats, trots att jag knäpper upp jackan och skjuter ut putmagen allt jag kan. Men om någon vänlig själ reser sig upp, så är jag ändå så dum att jag piper: "Nej, men inte ska väl jag... Det är ingen fara". Och då får jag ju faktiskt skylla mig själv.

När jag sitter där fantiserar jag om när magen är borta och jag har en barnvagn att dras med. Då är jag förhoppningsvis alldeles för bekväm för att orka böka in den i bussen och dessutom mån om att få bort lite daller. Så kanske väljer jag istället att promenera. Och tanken på att jag kanske måste fånga en fallande dam eller få en spottloska i bakskallen när som helst känns med ens lite mer uthärdlig.

Barndomsvän återfunnen.

Känner mig upprymd och exalterad. Har precis fått kontakt med en av mina gamla barndomskompisar hemifrån, som jag inte sett skymten av på mycket länge. Har letat efter henne på olika internetsajter utan resultat. Sist jag träffade henne var för ett par år sedan och hon hade precis fött sin dotter, Linnea. Har tänkt på Therese mer nu, sedan jag själv blev gravid. Så idag dyker det upp ett mail från henne, bara sådär, på min Facebook. Hon berättar att hon väntar sitt andra barn nu. Och dessutom har hon flyttat till Enköping!! En otroligt kul överraskning! Iiiihaaa.

Igår begav sig mor och far vidare på kryssning till Helsingfors. Jag själv åkte in till stan för att fika med en hel hög tjockiskompisar. Därefter hade jag och Sophia filmmys hos henne där det även bjöds på brownies (halvfabrikat, men ack så goda) och grädde. Vi såg "Råttatouille". En ursöt film som lämnade mig alldeles varm inombords. Idag har jag varit på jobbet och hälsat på. Jag längtar inte tillbaka, inte för en sekund. Men det är trevligt att träffa vissa då och då som jag saknar. Därefter middag med Lina och Helena och sist men inte minst yoga i två timmar. Nu väntar semlor och kaffe med P som precis anlänt från sin joggingtur.

Dagens mantra: "Sooohaaaammm"

Mamma har i helgen handlat till Umpen och bäddat i vaggan som nu står redo. Läskigt.

MAMMA!

Mamma är här. Hon kom igår vid lunchtid. Jag lagade Bellas sparris- och räkpaj och vi mös hela kvällen. Även pappa är här. Men han jobbar ju som vanligt och bor på hotell. Idag har vi varit på stan hela dagen, ätit lunch, fikat. Mamma har handlat söta kläder till Umpen och Gustaf. Jag själv har varit duktig och inte inhandlat ett skit pga köpstopp. Klapp på min axel.

Nu har vi nyss ätit god räk- och limepasta som P tillagat. Mammsen har sytt sängkläder till vaggan, som hon nu ska inreda. Imorgon skulle vi egentligen hälsa på Bella och lilleman, men de är förpestade av kräksjukan, så vi får nog tyvärr hålla oss på avstånd. Tråkigt. Mamma hade sett fram emot att träffa dem. Men det får bli en annan gång, inom en snar framtid. Istället åker vi nog till Sophia och hoppas på att hon har lite kaffe att bjuda på.

Tjing.

Bloggchock!

Först tror jag att det är ett skämt. När jag skummar igenom http://www.bloggtoppen.se/ och klickar mig fram till den ena bloggen mer suspekt än den andra. Jag sitter och gapar samtidigt som jag då och då utsöndrar små pustar och grymtningar som till slut får P att stappla in i rummet och undra vad som står på. Jag frågar honom om det är någon som driver med sig själv. Eller med andra. Som ett kul experiment kanske. För människor kan väl inte vara så ytliga? Inte på allvar väl? Ser P i ögonen och förväntar mig att han ska svara "Nej, de skojjar nog bara". Det vore det enda svaret som skulle kunna bringa någon logik till det hela. Men Per säger istället: "Lena, det finns människor som är så korkade".

Jag fortsätter att gapa. Kan inte förstå att det här är någons verklighet. Jag har ingenting att relatera till. Innan jag flyttade till Uppsala hade jag aldrig stött på människor som var så självupptagna, utseendefixerade och inbitna. Det är två olika kulturer. Hemma är människor intresserade av bilar, skidåkning, snus, privatfester med hemkört och dansgolvshångel på hörnkrogen. Vi shoppar inte, vi HANDLAR, och det på Vero Moda, Gina Tricot och Wedins. Stureplan är något som vi bara hört talas om. Vi vet egentligen inte så mycket om det. Och det är inte heller speciellt vanligt att vi känner någon som faktiskt har varit där. Vi umgås hemma hos varandra, framför tvn eller vid någon privatfest i en etta, men går ut och fikar bara för snackets skull, det gör vi ungefär en gång om året. Vi kramar inte människor som vi inte känner, bara för sakens skull. Och när vi pratar, så pratar vi om vad som händer i byn, om känslor och relationer, om hur vi egentligen mår. Varför ska vi prata om kläder? Alla vet att vi ligger minst en månad efter och vi har inte så stor koll över huvud taget ändå. Och vem äter egentligen oxfilé? När jag tänker efter har jag nog aldrig smakat.

När jag utforskar bloggvärlden hittar jag killar som lägger ut bilder på sig själv (eller snarare sin kropp, för huvudena får tydligen inte vara med) varje morgon, som visar dagens outfit samt var alla tillbehör är införskaffade.

En 18 årig tjej skriver om fasan att bli gravid vid 15 års ålder. "Vad gjorde jag när jag var 15 år? Spelade golf tre gånger i veckan, shoppade loss i Paris var och varannan vecka, gick i fin skola, fick privatlektioner varje söndag, festade med mina vänner till tidiga mornar runt Stureplan". Typ. Hon handlar även sina BHar från Calvin Klein eller Dolce & Gabanna för 700 kr st, för att hon får utslag av H&Ms underkläder. "Snacka om tacky material".

Jag börjar känna mig lätt illamående. Vill bort bort bort. Jag längtar hem. Till en riktig kram. P kommer in i rummet igen och sneglar på skärmen. Sedan säger han: "Herregud, kan jag inte få låna tangentbordet en stund och skriva en kommentar? Säga henne ett verklighetens ord. Banka lite vett i människan" och jag inser att det är bäst att jag stänger av datorn innan det här leder till att vi blir stämda av en överklassbitch med en jävla massa kläder och en mamma som är i Sydafrika för att "chella".