Rosa.
Igår var ju jag och Maxen lediga. Och vi hade en riktigt härlig dag. Först tog vi sovmorgon till 09:30 och åt långfrulle i soffan. Busigt värre. Därefter lunchade vi med Jessica m. fam i stan. Trevligt! Efter en stunds shopping gick jag och Maxen till Forsa bageri och köpte fika som vi sedan bjöd mina jobbarkompisar på. M trivdes som fisken i vattnet på LF. Han har nog en framtida karriär där att se fram emot. Påväg hem från stan stannade vi till hos Bella och barnen. Hela kvällen sprang Maxen sedan runt i sin nya rosa/lila muminpyjamas. Och så söt han var! Säga vad vad man vill om könsindelade färger, men få passar så bra i rosa som min M!
2-årskalas, kladdkakebak och ensamtid.
Lördag. Idag har jag, pappa P och Maxen varit på 2årskalas hos Estridh. Helmysigt med gott fika och trevligt sällskap. Ikväll är pappa P i Sthlm och umgås med sina kompisar. Det är han verkligen värd! Numera är det mest jag som hittar på saker på egen hand, så den här helgen var det verkligen hans tur. Jag och Max har fördrivet kvällen med att baka kladdkaka, tvätta kläder, jaga varandra runt, runt, och titta på Lejonkungen. Maxen sover nu sött sedan många timmar tillbaka. Jag har tittat på Körslaget och nu ligger jag tillbakalutad i soffan och lyssnar till Melissa Horn. Ensamtid är ovärderlig.
Maxen och hans Julia.
Imorgon bitti kommer förhoppningsvis Helena och Julia på besök. När P väl kommer hem ska vi besöka Pernilla, Erika och Anton i deras nya lya i Örsundsbro. Vid 18tiden väntar smyckesparty hos Bella.
Överarbetad.
Äntligen äntligen äntligen fredag imorgon. Veckan som passerat har präglats av arbete. Jag har befunnit mig på LF 8-18:30 måndag till torsdag. Jag har precis hunnit innanför dörren på PH för att säga godnatt till min lille Maxen. I snitt har jag träffat honom 30 minuter per dag. Nu har det gått så långt att han vägrar låta mig natta honom om kvällarna. Han gråter hysteriskt samtidigt som han ropar efter pappa. Mina ögon vattnas och jag ifrågasätter min egen kompetens som mamma. Om nätterna våndas jag över mina prioriteringar. Inser jag verkligen vad det är jag offrar?På måndag har dagis stängt pga planering för personalen. Jag har fått äran att vara föräldraledig. Tre hela dagar med min Max. Mitt fantastiska mirakel. Varje timme, varje minut, varje sekund ska jag ägna åt honom. Helt kravlöst. Jag kommer att dansa efter hans pipa.Som jag älskar denna unika varelse.
Busspendlarsyndrom.
Efter inte mer än ett halvår som bosatt i Björklinge, är jag redan trött på att busspendla till Uppsala. Jag är trött på alla andra busspendlande människor. Och jag lider med alla trevliga och mindre trevliga busschauförer som är lika trötta som jag är. Få saker verkar göra människor så upprörda som just bussresor. Nästan varje dag stöter jag på resenärer som ska anmärka på något. Är det inte värmen i bussen, så är det förseningar eller missade hållplatser. Ja, människor ser detta som en ypperlig möjlighet att ta ut sin frustration över någon, som kanske förtjänar det, men mer troligt inte gör det. Imorse tog jag bussen 07:22 från Sätunavägen. Som alltid är bussen överbefolkad. Jag hittar dock ett ledigt säte långt fram i bussen. Chaufören lyssnar på RIX FM. Alldeles lagomt högt, eller lågt. Jag tänker att jag unnar honom det. Kvinnan som sitter snett framför mig har näsan i en bok. Hon skruvar otåligt på sig. Jag ser hennes irritation gro. Jag ser hornen växa fram ur hennes panna. Och jag förstår vad som väntar. Två sekunder senare står hon lutad mot chaufören i full färd med att ge honom en utskällning för att han spelar alldeles för hög musik. Jag suckar.18:35. Bussen rullar fram till Klostergatan. Alla gör vi oss beredda att stiga på. Trötta efter en lång dags skola eller arbete. En tonåring ställer sig bredvid en medelålders man, som genast väser "försöker du att tränga dig före?" Flickan svarar att nej, det gör hon inte och frågar mannen "är du arg?" En hetsk debatt utbryter kring ämnet vem som egentligen stod först. Som om det egentligen spelar någon roll, då vi alla förr eller senare kommer att sitta på bussen med våra trötta arslen tryggt vilande mot sätena. Jag suckar igen.Idag har jag fått nog. Därmed har jag fattat följande beslut:Jag lovar att jag inom en snar framtid ska ta körkort. Jag lovar detta för att jag själv inte vill drabbas av busspendlarsyndromet. Jag vill inte bli en irriterad och bitter resenär som för länge sedan gett upp hoppet om att den perfekta bussresan existerar.När jag tagit mitt körkort kan jag åtminstone variera mig, och när jag inser att jag börjar närma mig fällan kan jag ta mig en välbehövlig paus.
