Bussiga spottmänniskor.

Jag tycker inte om att åka buss. Sist jag pallrade mig till stadsbussen var vid lunchtid igår. Jag skulle åka från Apelgatan till Stora torget. Eftersom bussarna går vid olika tidpunkter hela tiden, enligt min mening, så faller det sig vid det här tillfället så att jag får stå och vänta i tio minuter. En äldre dam dyker upp och gör mig sällskap. Hon väljer dock att fördriva tiden med att plocka skräp från backen och kasta bakom busskursknuten.

När vi väl kliver på bussen, stämplar jag kortet och hittar till min förvåning ett ledigt dubbelsäte, vilket inte hör till vanligheterna vid den här tidpunkten på dagen. Vid nästa hållplats kliver en medelålders kvinna på. Hon ser sig om kring. Inga lediga dubbelsäten återstår och hon väljer att slå sig ned längst ut på kanten, på sätet bredvid mig. Så långt ut, att jag börjar fundera på om hon tror att jag är pestsmittad. Under resten av resan sneglar jag på henne titt som tätt och undrar när hon ska trilla omkull.

Jag tycker inte om att åka buss, för att jag själv gör precis likadant. Sätter mig längst ut. Vill inte riktigt snudda, beröra någon. Människor som åker buss är obehagliga. De är så nära. Jag hör deras andetag. Vissa spottar på golvet. Jag oroar mig för att behöva trycka på stoppknappen. Om jag blir tvungen, drar jag helst på mig vanten innan. Tänk hur många som har tryckt innan mig. Spottmänniskor.

Om jag måste stå hela vägen in till stan, så blir jag yr i skallen. Jag blir irriterad när ingen erbjuder mig sin plats, trots att jag knäpper upp jackan och skjuter ut putmagen allt jag kan. Men om någon vänlig själ reser sig upp, så är jag ändå så dum att jag piper: "Nej, men inte ska väl jag... Det är ingen fara". Och då får jag ju faktiskt skylla mig själv.

När jag sitter där fantiserar jag om när magen är borta och jag har en barnvagn att dras med. Då är jag förhoppningsvis alldeles för bekväm för att orka böka in den i bussen och dessutom mån om att få bort lite daller. Så kanske väljer jag istället att promenera. Och tanken på att jag kanske måste fånga en fallande dam eller få en spottloska i bakskallen när som helst känns med ens lite mer uthärdlig.