Längtan.

Maxen myser hos momma och moffa i norrland, pappa P sover på soffan och själv sitter jag här framför burken och betalar räkningar på fredagskvällen. Och jag tänker på Maxen. Jag tänker att jag börjar sakna honom nu. Jag tänker att det är helt ofattbart att jag kan kan älska en annan människa så mycket som jag älskar M. Han är fulländad. Helt magnifik. Hans språk och livsglädje tar mig med häpnad. Varje dag innebär en glad överraskning, en ytterligare stolthet, en mening utöver allt annat. Max fulländar mig. Max gör mig hel. En drog mer beroendeframkallande än någon annan. En pusselbit som fallit på plats.

Imorgon älskling. Imorgon kommer vi.