Mysiga morgon!

När katten är borta...

Jag känner mig lyckligt lottad som fick sovmorgon till kl 10 imorse. Pappa P är minsann världens snällaste! Därefter låg jag och Maxen i soffan och skedade hela förmiddagen. Klädde oss gjorde vi inte förrän vid 11:30. Underbart! Pappa P är nu i Mehede och leker med bilen. Jag och M har tagit oss en promme och spelat fotboll. När P kommer hem igen åker jag till stan för att fira Sandras och Maddis födelsedagar med stort kalas natten lång. Middag på Salt och utgång står på menyn. Jag känner mig lite ringrostig vad gäller krogrundor och det återstår att se hur länge jag håller ut...

Moffa!

Maxens morfar arbetar några dagar i Uppsala. Därmed huserar han hos oss på PH. Maxen är glad över att morfar lämnar honom senare på dagis om mornarna. Men allra gladast över detta är nog Maxens mamma och pappa. Att morfar dessutom ägnar tid åt att läsa UNT om och om igen med Max uppskattas. Och då inte enbart av mamma och pappa, som hinner med både tvätt och matlagning, utan även av M själv som gärna vill se sig själv som en allmänbildad kille.

Världens mysigaste kille...

...befinner sig just nu i drömmarnas trädgård.

Dagisstatus och Grönan.

Jag är inte alltför uppåt ikväll. Min oro över Maxens dagisdebut har nått oanade höjder idag. Jag vill ALDRIG ALDRIG AAALDRIIIG mer att han ska behöva gå till dagis. Han själv tycker ju att det är helfestligt, så jag antar att det bara är för mig att bita ihop och fortsätta. Piss också.

Igår var Maxen och pappa P på Gröna Lund tillsammans med fam Sjödin/Andersson. Själv slet jag röven av mig på jobbet. De verkar ha haft en fantastisk dag tillsammans, så jag kan inte vara annat än jätteglad för mina grabbars skull! För fina bilder, kika in här.

Den här veckan väntar jobb, utbildning, umgänge med Helena och Julia, Me&I-kalas och mängder av mys.

Sicket uppvaknande!

Kl 07:00 hörs ett vrål från nedervåningen. Maxen, som vi vanligtvis får dra upp ur sängen vid niosnåret, skriker nu för livet. Jag vaknar med ett ryck, studsar upp ur sängen och rusar klarvaken nedför trappan. Redan innan jag hinner slita upp dörren till hans rum når en frän doft mina näsborrar. Väl inne i rummet hittar jag en liten liten ynklig pojke, sittandes i sin säng, med tårar rinnande nedför kinderna. Hela hans kropp, hans hår, hans ansikte är indränkt i spyor. Spyor som han rullat sig i halva natten och som nu torkat fast. Precis överallt.

Jag tycker så synd om honom att jag inte kan låta bli att vagga honom tätt intill mig, länge länge, trots att även min egen kropp snart stinker av hans kräk. Strax därefter påbörjar jag och pappa P saneringsarbetet av en slö och febrig Maxen. Alldeles för sent kliver jag in i duschen och är en sekund ifrån att missa bussen till jobbet. Jag, som i vanliga fall knappt tar mig upp ur sängen om mornarna, har idag tack vare detta brutala uppvaknande känt mig piggare än någonsin!

Dagisdebut.

I måndags började Maxen på dagis. I veckor har jag oroat mig över detta. Mardrömmar har plågat mig om nätterna samtidigt som känslor av skuld och ångest rotat sig i mitt mammahjärta.

Det är pappa P som sköter inskolningen. Varje kväll när jag släntrar in genom dörren kräver jag direkt en omfattande rapport. Pappa P ställer tålmodigt upp. Besvarar fråga efter fråga. Den ena mer obetydlig än den andra. Varje liten händelse, varje mikroskopisk reaktion ska analyseras in i minsta detalj. Efter ett femtiotal besvarade frågor lessnar P, tar på sig träningsdojjorna och beger sig ut i spåret. Kvar står jag med ett oerhört kontrollbehov som aldrig tycks bli mättat.

Jag måste släppa taget. Jag måste lära mig att förlita mig till att det finns fantastiska människor som klarar av att ta han om min Max när jag själv inte kan det. Och framför allt måste jag lita på att pappa P är minst lika kapabel att skola in M som jag skulle vara.

Maxen själv bekymrar sig inte det minsta över den nya miljön. Han struntar fullständigt i om pappa P finns i närheten eller inte. Han blir lika gärna tröstad av fröken Maggan som av mamma eller pappa. Han tycker om sina nya lekkamrater, lekplatsen och alla spännande leksaker. En mer självständig pojke får man leta efter. En stoltare mamma finns inte!

TILDE!

I lördags kväll blev min älskade Bella och hennes Fredde tvåbarnsföräldrar. Lilla Tilde kom till världen! Jag fällde mängder av glädjetårar. Tårar för lilltjejen. Tårar för alla livets mirakel. Men kanske flest tårar av stolthet över Bellis. När det igår var dax för oss att hälsa på underverket började jag böla igen. Då för att Tilde var just precis så bedårande som jag anade!

Välkommen Tilde! Du är helt underbar!