Efter nattens polisdrama: Jag vill flytta.

Det har varit en mycket obehaglig natt på Gröna Gatan. Inte enbart för att jag som vanligt sovit som en kratta, utan även av den anledningen att det varit ett sjuhelvetes liv i vår trappuppgång.

Kämpade febrilt med att kunna somna igår och lyckades väl runt ettsnåret. Klockan 02:30 vaknar jag av att några fulla män står och skränar nedanför fönstret (som numera står öppet på nätterna eftersom mina tjockishormoner gör att det känns som om jag ska kvävas annars). Ligger och lyssnar en stund och tycker det känns lite olustigt, men intalar mig själv att några fulla män väl aldrig har skadat. Till slut tar de sig in i trapphuset, samtidigt som en personbil bromsar in kraftigt och jag hör hur människor springer fort mot ingången. Därefter brakar helvetet lös! Det dunkar i golv, tak och väggar. Jag kan inte säga om ljuden kommer ovanifrån eller underifrån. Det känns snarare som att de omringar mig. Människor gallskriker. Det skär i öronen och jag tänker att nu blir någon mördad. Jag ligger paralyserad och vågar inte ens gå för att se efter om vår dörr verkligen är låst. Vad gör vi om någon tar sig in? Duns. Bank. Mer skrik.

Tillslut får jag tårar i ögonen, börjar skaka och sliter i Per som befinner sig i ett komaliknande tillstånd. I samma stund slirar 3 polisbilar in runt huset, poliser strömmar ut, springer fram till fönster och ingången och skriker "Öppna! Det här är polisen!" De tar sig in. Människor slits ut på gatan. Någon är halvnaken. Sedan fortsätter allt som i en crime scene tagen ur någon tvserie. Till slut verkar polisen ta med sig ett antal människor och polisbilarna åker iväg en efter en. Det lugnar sig lite.

Kvar ligger jag och huttrar. Hur väl känner vi egentligen våra grannar? Det här är vuxna människor. Inte bara några urflippade ungdomar. Människor som jag bor med, men som jag aldrig har sett förut. Som jag aldrig hälsat på. Det är här jag bor. Det är här mitt barn ska växa upp. Det är här jag ska vara ensam om dagarna. Helt plötsligt känns inte allt lika tryggt och behagligt längre. Jag känner mig enbart illa till mods och frågar P om vi verkligen inte kan flytta hem till norrland nu?!

P somnar tillslut om. Själv ligger jag vaken i hundra år till och när jag väl slumrar in, drömmer jag om en man som först tar livet av 6 personer i vårt hus, och sedan tar sig in i vår lägenhet.