Jag bär skulden.

Igår var en riktig skitdag, rent ut sagt. Bortsett från den glädje jag kände när jag umgicks med Pernilla och Emma under eftermiddagen, så kändes det mesta tungt och jobbigt. Redan under morgonen växte en rastlöshet och oro inom mig och när jag och P under kvällen skulle ta tag i vår ekonomi, planera föräldrapenning och försäkringar, så brakade helvetet lös i min hjärna. Kortslutning och totalt kaos. När vi väl hade räknat ut exakt hur mycket vi betalar i räkningar och andra utgifter varje månad kunde jag inte låta bli att börja gråta. Och då talar vi inte några små sketna droppar, utan snarare riktig skyfallsgråt. Nu är ju sanningen den att vi egentligen inte är speciellt fattiga. Vi klarar oss bra. Och vi behöver inte leva på kattmat. Men när känslobollen väl har börjat rulla, krävs det en gigantisk mur för att få den att bromsa upp.

Det värsta i sammanhanget är egentligen skulden och skammen jag känner. Mot mig själv, och mot andra. För har jag, som egentligen bara borde vara en överlycklig helyllegravid i väntan på miraklet, verkligen rätt att känna att livet suger? Får jag önska att det gick att stanna tiden och ta en paus från allt detta? Eller är jag bara jävligt otacksam då?
Jag lever i en blandad kompott av ovisshet, oro, rädsla, lycka och förväntan. Varje timme. Varje minut. I varje andetag. Är det verkligen konstigt att jag ibland önskar att jag kunde fly en stund?