Maktlöshet och smärta.

Idag har inte varit någon bra dag över huvud taget. Jag är fruktansvärt förkyld och trött i både kropp och huvud. Trots detta överlevde jag en dag på jobbet. Och ja, jag tycker synd om mig själv. För att nu är jag inte bara tjock, trött, svullen och tung. Nu är jag sjuk också. Men idag förtjänar jag ingen ömkan. Det hade kunnat vara så mycket värre.

Något otäckt har hänt en vän till mig, vilket gör att jag just nu känner mig både otillräcklig och förtvivlad. Jag önskar att jag kunde göra mera. Jag önskar att jag kunde lysa upp din själ och lägga något varmt runt ditt hjärta. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden några dagar och göra allt värt att kämpa för igen. Men jag står maktlös. Jag kommer inte att kunna läka dig. Inget jag säger kommer att kunna göra dig hel igen. Det du har förlorat, det får du aldrig tillbaka.

Jag ger dig mina tankar. Jag ger dig min kärlek. Det är allt jag har.

4 dagar fria från arbete...

...känns riktigt skönt, även fast jag vet att jag nu enbart har ca 14 dagar kvar att jobba innan livet som riktig tjockis (och därefter som bullmamma) tar vid på heltid.

Imorgon är det dan före dopparedan och jag ska göra följande:

• Julstäda. Typ dammsuga. Eller snarare övertala P att göra det.
• Tvätta. Vilket faktiskt är ganska roligt tycker jag. Iaf när hela lägenheten luktar sköljmedel och tvättkorgen är nästan tom. HELT tom blir den ju aldrig.
• Köpa de två sista julklapparna, som faktiskt båda involverar min far på ett eller annat sätt.
• Slå in julklappar, dricka glögg och lyssna på christmas carols.
• Ringa till flera betydelsefulla personer som jag just nu längtar efter.
• Kramas med mina älsklingar P och Umpen. Så mycket jag bara kan.

På julafton åker vi till Mehedeby vid 10-tiden och firar jul med Ps familj och släkt. Längtar efter att få träffa Ps syster Anna. Det var alldeles för länge sedan sist. Vi äter mat och börjar firandet tidigt så att alla barn hinner vara på topp. Sedan vid 19-tiden styr vi bilen mot norrland och hem ljuva hem där firandet fortsätter med mor, far, farmor, sys, Jeppe och Gustaf på juldagen. Liter märkligt anser de flesta, att vi ska resa 40 mil på julaftonskvällen. En underbar lösning tycker jag, och känner mig faktiskt riktigt förväntansfull.

God natt alla mina älskade.

Vågat!

Idag trotsade jag mitt eget vett och ställde mig på vågen för första gången sedan i juli. Och vågen visade 9 kg plus. Konstigt nog är jag inte förvånad. Det var exakt vad jag hade gissat att jag skulle ha gått upp. Det här måste vara enda gången i livet jag går upp från 61 till 70 kg på några månader utan att göra minsta antydning till att rynka på näsan. Men 9 kg är ändå 9 kg. Och 9 kg känns. Efter att ha gått med Johanna från Fyrishov till Café Linné idag var jag lika utmattad som en 80årig gubbe som nyss tagit sig igenom Vasaloppet. Hur ska detta sluta om jag går upp 10 kg till? Ska jag vara glad om jag orkar förflytta mig mellan soffan och toaletten då? (Nedan: Dagens mage, suddig men tjock)

Det var hur som helst helt klart värt besväret då vår långfika var RIKTIGT mysig. Det vi fördrev tiden med på Fyrishov var dock inte lika fascinerande. Vi SÅG (med betoning på SÅG eftersom vi knappt kunde HÖRA vad de sjöng) ett luciauppträdande som varade i ca 5 minuter. Men jag har iaf sett en lucia iår. Eller TVÅ faktiskt, när jag tänker efter.

Idag har jag och P även hunnit med en tripp till Mehedeby för att återlämna Torsten som varit på besök hos oss i helgen. Imorgon jobbar jag 7-11. Därefter ska jag luncha med Soffi, försöka få några julklappar inköpta och äta middag med Henri.

Idag ger jag älskade Bella alla mina tankar och all min kärlek. DU KOMMER ATT KLARA DIG FANTASTISKT! Vad du än gör. Var du än landar. Du har gjort allt du någonsin kunnat.

Jag ljög...

Det är inte värt HUR mycket smärta som helst. Gårdagen slutade på akuten. Låg där från 21:00 till ja, nån gång på morgonen. Fick spruta, bedövningsvätska och mediciner. Och tack gode Gud för det. När det väl började släppa befann jag mig så nära himmelriket man kan göra skulle jag tro. Jag kunde andas in djupt igen. Lättnad. Jag hoppas att det kommer att bli bra nu. Aldrig aldrig mer så ont. Åtminstone inte innan mars, tack.

Ont ont ont.

Idag har jag för första gången haft så ont i magen att tårarna ofrivilligt började rinna och jag blev yr i skallen. Har legat i fosterställning i flera timmar och knappt vågat andas. Tillslut somnade jag av ren utmattning. Och när jag vaknade kändes det faktiskt bättre. Tack och lov tror jag att det är mina inre organ, typ magsäck som säger ifrån snarare än Umpen. För han verkar lika glad som vanligt. Och är han glad så är jag glad. Då får det göra hur ont som helst.

Transformers.

Igår hyrde P film. Jättemysigt tyckte jag. I typ 5 sekunder innan jag upptäckte vilken film det var. TRANSFORMERS. Vad tänker han med? Efter att ha surat mig igenom middagen bestämde jag mig trots allt för att ge den en chans, uthärda. För Ps skull. Att han lovade mig att fritt få välja film nästa gång måste jag erkänna var en bidragande anledning. Igår spenderade jag alltså 2 timmar och 18 minuter av mitt liv åt att se färgglada bilar utvecklas till onda och goda robotar som kämpade om en energikub. I 18 minuter hade filmen faktiskt en handling med mänskliga skådespelare. De resterande 2 timmarna bestod enbart av robotslagsmål, skrattretande robotrepliker och utdragen machoaction. P tyckte att filmen var jättebra. Jag började fundera över om det faktiskt kan vara så att jag och P härstammar från två olika planeter. Eller snarare galaxer.

I övrigt känner jag mig något förvirrad för tillfället. Jag förstår inte vad det är som händer. Det gick så snabbt. Plötsligt var allting annorlunda. Någon försvann. Plötsligt dök människor upp medan andra är spårlöst borta. Vissa visade sig vilja ta del och engagera sig mer än vad jag någonsin kunnat ana, medan andra nedprioriterade. Jag är fylld av tacksamhet och besvikelse. När säger jag till? Det här är jag. Det här förändras inte. Ingenting kommer att bli som det en gång var. Men JAG är inte annorlunda. Om du behöver mig, behöv mig nu. Och sedan. Vill du vara en del, var det nu. Och sedan. Inte ibland. Inte då och då. Var det alltid. Det här är förmodligen det största jag kommer att gå igenom i mitt liv. Jag låter dig vara med. Om du inte går med i flera steg, om du missar det här. Då missar du även en stor del av mig.

Nu in i duschen. Sedan fika med ett gäng tjejer i stan.