Transformers.

Igår hyrde P film. Jättemysigt tyckte jag. I typ 5 sekunder innan jag upptäckte vilken film det var. TRANSFORMERS. Vad tänker han med? Efter att ha surat mig igenom middagen bestämde jag mig trots allt för att ge den en chans, uthärda. För Ps skull. Att han lovade mig att fritt få välja film nästa gång måste jag erkänna var en bidragande anledning. Igår spenderade jag alltså 2 timmar och 18 minuter av mitt liv åt att se färgglada bilar utvecklas till onda och goda robotar som kämpade om en energikub. I 18 minuter hade filmen faktiskt en handling med mänskliga skådespelare. De resterande 2 timmarna bestod enbart av robotslagsmål, skrattretande robotrepliker och utdragen machoaction. P tyckte att filmen var jättebra. Jag började fundera över om det faktiskt kan vara så att jag och P härstammar från två olika planeter. Eller snarare galaxer.

I övrigt känner jag mig något förvirrad för tillfället. Jag förstår inte vad det är som händer. Det gick så snabbt. Plötsligt var allting annorlunda. Någon försvann. Plötsligt dök människor upp medan andra är spårlöst borta. Vissa visade sig vilja ta del och engagera sig mer än vad jag någonsin kunnat ana, medan andra nedprioriterade. Jag är fylld av tacksamhet och besvikelse. När säger jag till? Det här är jag. Det här förändras inte. Ingenting kommer att bli som det en gång var. Men JAG är inte annorlunda. Om du behöver mig, behöv mig nu. Och sedan. Vill du vara en del, var det nu. Och sedan. Inte ibland. Inte då och då. Var det alltid. Det här är förmodligen det största jag kommer att gå igenom i mitt liv. Jag låter dig vara med. Om du inte går med i flera steg, om du missar det här. Då missar du även en stor del av mig.

Nu in i duschen. Sedan fika med ett gäng tjejer i stan.