Något jag bör låta bli att kommentera.

Jag vet inte om jag egentligen skall ha en åsikt om detta. Än mindre om det är OK att framföra den åsikten offentligt i en blogg. Speciellt inte när det berör mitt eget arbetes personalmöte. Men jag vet inte riktigt hur jag ska vrida mig ur och undkomma mina egna känslor om jag inte får skriva en rad om det. Här och nu.

När jag sitter i lunchrummet tillsammans med mina kollegor i alla åldrar, från 19-65 år gamla kan jag inte låta bli att ifrågasätta vad jag håller på med. Jag kan inte låta bli att le, samtidigt som jag vet att det är fel att klanka ned på det mina kollegor brinner för. Det som gör dem upprörda och riviga. Jag kan inte heller låta bli att sätta ett värde på våra samtal om pyttipanna i jämförelse med de diskutionsämnen som man behandlar på Stockholmsbörsens årsmöte. Jag vet att pyttipannan berör. Jag vet att det är en fråga som tas upp vid varje möte. Jag vet att människor har olika åsikter om huruvida vi ska hacka pyttipanna varje dag eller enbart vid enstaka tillfällen, hur stora mängder vi skall hacka och hur mycket svinn som skall kastas. Men vid tanken på att jag ska sitta där, på samma plats, i samma lunchrum om 40 år och vara berörd av pyttipannahackande skakar hela min kropp av obehag. Men det som kanske är mest skrämmande är att jag redan verkar vara påverkad av detta eftersom jag redan nu faktiskt sitter här och skriver om det.

När jag sitter där på mötet, tillbakalutad och ler, inbillar jag mig själv att jag är en åskådare. Någon som enbart betraktar. Det handlar inte om mig. Jag är inte där. Inte på samma sätt som de som har jobbat där hela sina liv. Men sanningen är den att DE är inte bara MINA arbetskamrater, JAG är även DERAS arbetskamrat och därmed lika involverad som alla andra. DET är något som inte går att förneka. Trots att jag försöker så gott jag kan.

Kan jag splittras i tusen bitar?

Jag tror att jag håller på att bli galen. På riktigt. Jag är så pass övertygad om detta att jag kl 01:30 inatt var tvungen att väcka P för att tala om det för honom. Några timmar senare, närmare bestämt runt 5-tiden, kände jag mig manad att upplysa honom om det en gång till. Han håller med. Jag ÄR galen. Och anledningen till min galenskap är att jag sedan en vecka tillbaka inte kan sova på nätterna. Det är omöjligt. Jag ligger vaken, inbillar mig saker, oroar mig. Jag driver mig själv till vansinne och det är fruktansvärt utmattande.

Nu har det gått så långt att jag inte vill gå och lägga mig på kvällarna. P får lirka genom att lova mig att vi ska ligga och diskutera allt från orsaker till vattenskador i vardagrum till varför golfbollar är fulla av små hål. Detta i minst 45 minuter. P stiger upp kl 05:30 varje morgon och idag gick även jag upp då för att pallra mig till jobbet. Nu är jag så trött att det känns som att mitt huvud snart ska spricka. Men det är nog ingenting jämfört med vad P är som måste stå ut med detta varje kväll och därefter stiga upp samma tid varje morgon för att sköta sitt jobb. Men han blir inte galen. Han kan inte bli galen. För han vet att det är han som har styrkan, tålamodet och lugnet att hålla allt samman. Jag får dåligt samvete. Därför ska jag nu gå och laga lyxig Tacolasagne (tack Bella och Fredde för tipset) till honom. Det är han värd. För att han står ut. För att han aldrig klagar. Och för att han tycker om mig.

Veckan som gick.

Har kanske inte haft för mycket att göra den senaste veckan för att hinna skriva, men kanske för mycket att tänka på. Ekonomi, jobb, viktiga papper och prylar är saker som man kan oroa sig för och det är väl kanske främst tankar på viktiga papper och ekonomi som har förpestat min hjärna den senaste tiden. Just nu fullständigt spyr jag över alla dessa försäkringspapper, sjukpenningspapper och diverse blanketter som ska fyllas i. Om de vore utformade så att man kunde förstå hur det fungerar vore det inte speciellt svårt. Men nu verkar "någon" ha gått in för att göra dessa papper så komplicerade som möjligt. Vem har skapat detta papperssamhälle? Du borde hängas.

Här kommer iaf en summering av vad som hänt sedan sist.

Måndag: Jobbade 7-11. Vid 16-tiden åt jag och Bella middag i stan innan vi åkte till Winnerbäckkonserten på Fyrishov. En kanonkväll från början till slut och jag lever fortfarande på det lyckorus som spred sig från topp till tå när hela hallen stämde in i "hugger i sten" och "kom änglar".

Tisdag: Utbildning mellan 9-12. Faktiskt ganska intressant och inte alls så torrt som jag hade förväntat mig. Firade Soffis 25årsdag på kvällen med middag och mängder av chokladpudding. S får dock vänta på sin present ett tag till eftersom jag och Sandra har något i görningen.

Onsdag: Ledig från jobbet. Besökte Pernilla ute på vischan i Bälsunda eller vad det nu kan tänkas heta. Åt kladdkaka, snackade skit och upplevde ute-på-landet-andan. Mysigt var namnet.

Torsdag, fredag och lördag ägnade jag det mesta av min tid och energi åt jobbet. Under lördagkvällen hade jag och P det mysigt med tv, dubbelnougat och glass.

Söndag: Jag och P hängde under dagen i den där delen av Uppsala som jag har glömt namnet på. IKEA ligger där och alla möbelbutiker och industrier. Ganska trisst egentligen, men vi köpte en del bra saker och en del alldeles för dyra saker. Hela kvällen tillbringade jag hos Soffi. Jag bjöd henne på tortellini-sallad. Och hon bjöd mig på skratt och ännu mer chokladpudding. TACK skatt för ännu en chokladpuddingskoma.

17 kr tack.

Idag har jag jobbat min första dag. 7-11:20 var precis vad jag orkade med, men jag hade trots det ingen vidare lust att gå hem. Jag behöver arbeta. Det ger mig en känsla av att jag ÄR någon. Att jag betyder något, även om det jag egentligen gör på jobbet just nu i sig kanske inte är så avancerat. Jag vet inte om jobbet behöver mig, men jag behöver jobbet. Och jag behöver människor, skvaller, skratt och skandaler. Imorgon är det utbildning som gäller mellan 9-12. Sedan tar min arbetsdag slut.

Igår tog jag och Johanna en riktig lång-fika på Café Linné. Vi hade en hel del att prata om eftersom vi inte setts på ett tag och det var riktigt skoj. Tyvärr blev jag ruinerad på en liten choklad godis. Anledningen till detta var att de inte tar kort på Linné om man handlar för mindre än 40 kr. Eftersom min latte enbart kostade 32 kr, tänkte jag att det vore en brilliant idé att ta en liten mini-godis till. En minut senare fick jag en chock när jag tittade ned på kvittot och upptäckte att denna enkronsstora chokladgrej gick lös på 17 kr!! Visst var den god, men om någon hade varit vänlig och varna mig hade jag kunnat svulla i mig en gigantisk gräddbakelse istället.

Johanna

Efter fikat bar det av till Björklinge med P för ännu mera fika. Liam fick en uppsjö av presenter och jag kom på mig själv med att på hemvägen sitta och fundera över var mamma Bella och pappa Fredde har tänkt stuva in alla de där prylarna. I köksskåpen kanske? Eller duschen?

Liam med sin nya rutschkana

Mamma Bella

Nu måste jag snygga till mig lite och kila in till stan. Bella och jag ska äta middag och sedan gå på Winnerbäck-konsert. En toppenkväll med andra ord!

Det enda som fattas är brasan.

Jag är så glad att det är helg. Det är så skönt att ha P hemma. Och jag älskar Uppsala-vädret just nu. Iskallt, snö och strålande sol. Förutom att jag och P har shoppat i Gränby idag, har vi varit ute mycket och gått flera prommisar med Torsten. Underbart skönt. Och underbart kallt. Torsten njuter av att busa i snön och på en av våra promenader hade han även turen att få leka av sig ordentligt med en annan valp.

Man ska klä sig ordentligt.

Ikväll ska jag krypa ned framför tvn med tjocksockar, stickad tröja, varm filt och en kopp te, och inte röra mig ur fläcken på flera timmar. Imorgon ser jag fram emot fler promenader med T. En fika med Johanna B ska jag också hinna med. Sedan åker jag och P på kalas hos Liam som fyller 1 år och numera inte är så liten längre. Det här året har gått så otroligt snabbt. Det känns som att det var igår Liam var en liten liten försvarslös krabat, som jag var livrädd för att göra illa. Nu är han så stor. Och så duktig. Jag ser redan fram emot att fira hans 2årsdag. Hur mycket kommer han att ha lärt sig tills dess?

LÖRDAG: Stekt torsk med skagensås, citronsalt och potatis.

Mat-Tina: Släng dig i väggen.

Hemkommen från jobbet nu. Det var otroligt roligt att träffa alla och jag blev kvar i nästan tre timmar! Jag saknar er, var och en, men på måndag ses vi. Då börjar jag min första dag efter heltidssjukskrivningen med att jobba 7-11. Jag tror att jag kommer att känna mig överflödig och förvirrad, men jag hoppas att det bara är min hjärna som spökar och att jag i själva verket kommer att trivas de timmar jag får vara delaktig i Lutis-andan igen. (Linnea, det är bäst du börjar bunkra upp med väldoftande matlådor redan nu).

Glada Gustaf

Veckan i norrland gick alldeles för snabbt, och tiden flöt iväg utan att jag egentligen hann komma till ro och finna mig till rätta. Jag hade behövt fler dagar, fler lugna stunder. Trots detta är jag nöjd över vad jag fick uppleva. Två dagar i Sundsvall med syster, mor och Gustaf. Shopping och fika hos sys vänner (Fixade sys outfit till Gustafs dop och är MÄKTA stolt över att även sys till slut såg det snygga i kläderna jag prackade på henne, efter att först ha utropat "Hideous!" Man ska lita på sin lillasyster. Det är en sak som är säker).

I lördags när jag och P vaknade och tittade ut genom fönstret upptäckte vi ett vinterlandskap som bredde ut sig över Bivackvägen. Det pirrade till i magen och jag hade inte kunnat valt en bättre dag att tillbringa hemma i norrland! Efter frullen var det dax för Gustafs dop och sys och Jesper berättade samtidigt att de förlovat sig. Dubbel lycka! Gustaf plockade fram sin allra gladaste och charmigaste sida och behöll den hela dagen. Inte ett knyst. Inte ett gnäll. Helt fantastiskt söt.

Vinterväder

Min sista sjukskrivna vecka har börjat bra här i Uppsala. Ps syster Anna hälsade på från måndag till tisdag. Hon är en frisk fläkt som jag önskar att jag fick besök av oftare. Nästa gång är det nog vår tur att åka ned till Skåne och besöka henne. Tisdagen tillbringade jag i stan med Bella. Vi gjorde som förr i tiden och tog en vegmeny på Max. Bella är toppen. Och tillsammans är vi om möjligt ännu bättre.

Jag har blivit riktigt huslig de senaste veckorna. Kanske har det att göra med att jag för en gångs skull har TID att vara huslig. Eller så är det ett uttryck för det ansvar och den vuxenhet som börjar ta form (Oj, vad pretto jag lät nu. Slå den meningen om ni kan). Hur som helst har min "huslighet" lett till att veckans tema varit mat.
Och hittills har jag lyckats åstadkomma följande:

MÅNDAG: Färs- och fetaostfyllda smördegsknyten med purjo- och tomatsallad.
TISDAG: Lins- och potatissoppa med curry samt morots- och purjosallad med vinegrette.
ONSDAG: Ok, ett litet snedsteg... MAX.
TORSDAG: Feta-, soltorkad tomat- och broccolipaj med grönsallad.
FREDAG: Den som lever får se.

Lutisbesök!

Laddar inför att besöka jobbet idag. Ska bli riktigt kul att se om allt börjar ta form. Längtar så efter alla kamrater. Det är inte förrän nu när jag är hemma, som jag inser vilken funktion alla på jobbet, på olika sätt, fyller i mitt liv. Here I come darls.