Kan jag splittras i tusen bitar?

Jag tror att jag håller på att bli galen. På riktigt. Jag är så pass övertygad om detta att jag kl 01:30 inatt var tvungen att väcka P för att tala om det för honom. Några timmar senare, närmare bestämt runt 5-tiden, kände jag mig manad att upplysa honom om det en gång till. Han håller med. Jag ÄR galen. Och anledningen till min galenskap är att jag sedan en vecka tillbaka inte kan sova på nätterna. Det är omöjligt. Jag ligger vaken, inbillar mig saker, oroar mig. Jag driver mig själv till vansinne och det är fruktansvärt utmattande.

Nu har det gått så långt att jag inte vill gå och lägga mig på kvällarna. P får lirka genom att lova mig att vi ska ligga och diskutera allt från orsaker till vattenskador i vardagrum till varför golfbollar är fulla av små hål. Detta i minst 45 minuter. P stiger upp kl 05:30 varje morgon och idag gick även jag upp då för att pallra mig till jobbet. Nu är jag så trött att det känns som att mitt huvud snart ska spricka. Men det är nog ingenting jämfört med vad P är som måste stå ut med detta varje kväll och därefter stiga upp samma tid varje morgon för att sköta sitt jobb. Men han blir inte galen. Han kan inte bli galen. För han vet att det är han som har styrkan, tålamodet och lugnet att hålla allt samman. Jag får dåligt samvete. Därför ska jag nu gå och laga lyxig Tacolasagne (tack Bella och Fredde för tipset) till honom. Det är han värd. För att han står ut. För att han aldrig klagar. Och för att han tycker om mig.