Något jag bör låta bli att kommentera.

Jag vet inte om jag egentligen skall ha en åsikt om detta. Än mindre om det är OK att framföra den åsikten offentligt i en blogg. Speciellt inte när det berör mitt eget arbetes personalmöte. Men jag vet inte riktigt hur jag ska vrida mig ur och undkomma mina egna känslor om jag inte får skriva en rad om det. Här och nu.

När jag sitter i lunchrummet tillsammans med mina kollegor i alla åldrar, från 19-65 år gamla kan jag inte låta bli att ifrågasätta vad jag håller på med. Jag kan inte låta bli att le, samtidigt som jag vet att det är fel att klanka ned på det mina kollegor brinner för. Det som gör dem upprörda och riviga. Jag kan inte heller låta bli att sätta ett värde på våra samtal om pyttipanna i jämförelse med de diskutionsämnen som man behandlar på Stockholmsbörsens årsmöte. Jag vet att pyttipannan berör. Jag vet att det är en fråga som tas upp vid varje möte. Jag vet att människor har olika åsikter om huruvida vi ska hacka pyttipanna varje dag eller enbart vid enstaka tillfällen, hur stora mängder vi skall hacka och hur mycket svinn som skall kastas. Men vid tanken på att jag ska sitta där, på samma plats, i samma lunchrum om 40 år och vara berörd av pyttipannahackande skakar hela min kropp av obehag. Men det som kanske är mest skrämmande är att jag redan verkar vara påverkad av detta eftersom jag redan nu faktiskt sitter här och skriver om det.

När jag sitter där på mötet, tillbakalutad och ler, inbillar jag mig själv att jag är en åskådare. Någon som enbart betraktar. Det handlar inte om mig. Jag är inte där. Inte på samma sätt som de som har jobbat där hela sina liv. Men sanningen är den att DE är inte bara MINA arbetskamrater, JAG är även DERAS arbetskamrat och därmed lika involverad som alla andra. DET är något som inte går att förneka. Trots att jag försöker så gott jag kan.