Hjärn-kaos.

Det är mycket som känns konstigt ibland. Idag känns det underligt att jag är så trött, både i kropp och själ. Jag är mentalt slutkörd, som om hjärnan inte får tillräckligt med syre i varje andetag och mina ben bär mig knappt uppför trappan.

Idag har jag funderat på hur länge man egentligen kan diskutera skosnören i kommersiell radio. Maria (hon med den fruktansvärt gälla och obehagliga rösten) på RIX FM slog vad med Titti och Roger imorse att hon skulle äta upp sitt eget skosnöre om inte Andreas Johnson tar hem hela melodifestivalen. Därefter ägnade hon hela förmiddagen åt att diskutera skosnören i alla dess former med åtskilliga lyssnare. Hur tillagar man skosnören? Är de godast att koka eller ska man kanske göra pinan kort och svälja dem råa? Efter att ha ägnat timmar på arbetet åt att lyssna till RIX-Marias tjat varvat med kommersiell topplist-pop blev min hjärna helt upplåst. Jag förlorade någonstans under vägen perspektivet på saker och ting och drabbades av total förvirring. Fortfarande känns det som att jag står stilla, medan allt runt omkring mig snurrar. Jag blir rädd. Var kommer ytligheten ifrån? Och vad är poängen?

Allt känns som sagt märkligt idag. Jag känner mig besviken över att den jag är inte är tillräcklig. Jag önskar att jag kunde vara mer. Jag önskar att jag upplevde det annorlunda. Jag önskar att det var jag.

Att ta avsked...

...är nog ett av det värsta som finns. Det pirrar i kroppen, jag får en klump i magen och känner mig nästan lite illamående.

Nu har mamma och pappa lämnat U för att bege sig hem till norrland igen. Därmed avskedet. I samma stund som jag lämnar dem vid hotellet infinner sig en otrolig tomhetskänsla. Jag känner mig fruktansvärt ensam, även fast jag egentligen inte är det. Och jag fylls av rastlöshet, som om jag inte riktigt vet åt vilket håll jag ska gå, eller var jag ska ta vägen. Jag irrar runt och känner mig allmänt vilse i pannkakan. Samma sak varje gång. Först pirr och illamående. Sedan rastlöshet och tomt tomt tomt. Jag vet inte riktigt vad alla dessa känslor bottnar i, men jag tror att det till viss del handlar om rädsla. Det ligger något skrämmande i att ta farväl och inte riktigt veta när (om!) man kommer att ses igen. Speciellt när det faktiskt är 50 mil mellan oss.

Jag kan iaf glädja mig med att det har varit en underbar helg, från början till slut. Och jag tror att mamma och pappa tycker detsamma. Som jag nämnde tidigare har temat varit shopping. Inte hejdlöst galen girl-to-girl shopping. Utan snarare harmoniskt strosande mellan olika butiker och inhandlande av vettiga och nödvändiga saker, som tex:

• Två par jeans. Ett par Levi's med grym tvätt. Och ett par Wrangler "Sofia" med högre midja och snygg indigoblå färg (bilden). Jag behövde jeans. Men OK, två par kanske var lite onödigt. Jag är värdelös på att fatta beslut och välja.


• Två toppar från Lindex. Basic och väldigt praktiska.


• Underkläder och bla neonrosa strumpor som jag fick av mamma.


• Tulpanvas från Duka. Även den av mor och far.


• Ljuslyktor på fot, toaborstmugg och tvålpump i glas, toapappershållare, tvålkopp, diskborste mm från IKEA.

Allt som allt, BRA shopping och BRA helg. Nu ska jag försöka fylla ut tomheten med hög musik, städning och tvättning.

M & D is back in town.

Efter att ha legat och kurerat mig har jag äntligen blivit näst intill helt frisk, bortsett från den hosta som aldrig verkar vilja släppa taget. Har jobbat hela veckan och haft fullt upp. Men idag är det äntligen fredag. Fredag med stort F eftersom något fantastiskt har hänt. Mor och far har kommit på besök och stannar ända fram till söndag kväll! Och oj vad underbart det är! Mötte upp dem idag efter att jag slutat arbeta vid 19:30. Fick kramar och kärlek innan vi gick vidare till ett litet hak bredvid deras hotell, för middag. Mat och vettiga samtal med vettiga människor kan göra susen för själen, det är en sak som är säker. Nu ser jag fram emot morgondagen då vi ska fortsätta umgås, äta gott och bara vara med varandra! Ingen mamma är som min mamma, ingen pappa är som min pappa och ingen syster är som min syster. Jag kan inte önska mig en bättre kombination av människor i mitt liv.
Imorgon är det shopping som är temat.
I'll tell you more later.

De försvunna dagarna.

Jaha, då har jag legat sjuk igen. Tredje dagen idag. Och förhoppningsvis den sista. För det känns faktiskt lite bättre. Jag förstår inte varför jag blir sjuk om och om igen. Varför jag aldrig kan hålla mig frisk. Varför jag, som så gärna vill jobba, är den som tvingas stanna hemma. Jag förstår inte vad som går fel när jag faktiskt försöker att vara duktig och ordentlig, lagar näringsrik mat och gör matlådor, sover så mycket som möjligt och är väldigt sparsam med alkoholen.

En sak är iaf säker: det är otroligt deprimerande att bara befinna sig i vågrät ställning dag ut och dag in. Jag känner mig totalt ovetande om vad som försigår runt omkring mig, utanför gemenskapen och inte delaktig i någonting förutom mitt ego och min egen kropp. Jag är less på att känna mig ynklig och meningslös. Så nu protesterar jag! Jag vägrar att vandra runt som en levande zombie igen! Jag ska hålla mig frisk mot alla odds!

Och såhär ska jag bära mig åt:

1. Äta på mer regelbundna tider. Nyttig och näringsrik mat. (Kanske också göra ett försök med kyckling om mammi får bestämma.)


2. Inga fler cykelturer till jobbet. Åtminstone inte så länge det är vinter.


3. Vantar och mössa (ev. pannband) ska alltid sitta på sin rätta plats, alltså INTE i handväskan.


4. Immunförsvarsstärkande medel ska tas VARJE dag.


5. Vitaminer ska införskaffas.


6. Jag ska hålla mig ifrån alla potentiella smittbärare, vilket kan bli svårt.


7. Jag ska sova minst 7 timmar varje natt och njuta när jag är ledig. Alltså väck med all jobb-ångest.


8. Jag ska fantisera och visualisera om mitt syskonbarn som snart ploppar ut. Barn är kärlek och harmoni.

My new haircut.

Här kommer det som alla har väntat på. Här kommer mitt hår på bild. Inte världens vackraste foton och inte världens bästa ljus eller vinkel, men bättre än såhär blir det inte. Sök upp mig live ist, så får ni Ls haircut in action and natural light.

Det var länge sedan jag hade såhär ljust hår. Men en Jennifer Aniston-look har väl sällan slagit fel. Nu ser jag fram emot morgondagen då jag ska slava på jobbet från 7 till 18:15.

Sov gott mina änglar.

Fast i potatissalladsträsket.

Ja, det är nog precis vad jag är. Och det känns ganska tungt. Speciellt idag. För idag har det varit en typisk potatissalladsdag på jobbet. Rangordningen gör sig påmind. Men jag slapp iaf rödbetssalladen. Den fick P (som står ännu lägre i rangordningen) ta hand om. Jag undrar hur man tar sig ur det här. Jag funderar på om man kan förändra hela situationen genom att ändra sina egna tankar. Det kanske är där allt sitter, i min egen tankeverksamhet. Jag önskar att jag kunde förändra saker. Jag önskar att jag kunde samla alla runt ett bord och reda ut en gång för alla vilka olika uppgifter olika individer har. Men jag är ingen överordnad och har ingen auktoritet. Så jag önskar att jag vågade be er som har makt, att ta tag i vad som behöver tas tag i. Och idag önskar jag att jag hade en utbildning att falla tillbaka mot.

En överarbetad hjärna.

Nu var det verkligen länge sedan jag printade ned något här. Alldeles för länge sedan. Ju längre tid som går, desto mer mister jag motivationen. Sådan är jag när det gäller det mesta. När jag möter motgångar och måste lösa problem, drar jag ut på det in i det längsta. Det bildar tillslut en klump i magen, som växer sig allt större. Det bästa jag kan göra är egentligen att fortsätta skriva, vare sig jag för stunden har lust eller inte, för att behålla glöden. När jag väl har tagit tag i det som bekymrar mig, så upplever jag ju oftast ett otroligt glädjerus... så varför ska det vara så svårt?

Idag gjorde jag ett besök hos frisören (vilket är EN av de mindre behagliga saker jag dragit ut på). Jag gick ifrån jobbet vid 9. Då hade jag redan varit uppe med tuppen och arbetat två timmar! Jag skippar frukost, stressar till salongen, stressar tillbaka till jobbet när färgning och klippning är klar, slänger i mig maten och sliter av och på kläder innan jag rusar upp till charken igen. Allting går snabbt, snabbt, snabbt. Nästan av sig själv. Det här är förstås inget ovanligt. Större delen av dagarna handlar jag på rutin, utan att tänka. Det är så vanligt att jag inte ens reflekterar över det längre. Så när jag sätter mig ner i frisörstolen och upptäcker att det inte är JAG som ska arbeta, inte JAG som ska stå till tjänst och passa upp, utan bara sitta helt stilla, börjar hundratals tankar dyka upp. När jag väl tvingas till att slappna av, när jag inte har något annat val, då verkar jag slappna av en stund och tankarna kommer till mig. Sedan tillbringar jag två timmar i nästan total tystnad tänkandes på allt och ingenting.

5 summerade hos-frisören-tankar

• Jag har insett att jag har frisörskräck, vilket jag (efter att ha funderat på det en lååång stund) meddelade min frisör. Han log och svarade: "Men jag är väl snäll?" Och ja, det är han. Men jag är rädd ändå. Jag är rädd för att han ska fälla någon taskig kommentar om mitt hår. Eller ännu värre, TÄNKA onda tankar om mitt hår utan att jag vet om det. Sedan har jag fobi för när andra människor tar mig i pannan och det är liksom oundvikligt. Känns skönt att jag har "kommit ut" med min skräck nu iaf och gett mig själv ett erkännande. Hallelulja.
• Jag längtar hem. Och ju mer jag tänker på det desto värre blir det. Jag längtar efter mamma, pappa och sys. Jag saknar Johanna, Sofi, Anna-Lena, Bea, Anna och alla andra från Övik. Jag saknar hela staden och atmosfären. Jag saknar det förflutna. Tro det eller ej, men jag saknar tom skolan. Och jag längtar hem till Sollefteå, till snön, till kylan, till kaminen, till raggsockor, te och kärlek.
• Hur fan kan man köpa t-shirtar på Gkås i Ullared och sedan använda dem som vardagsklädsel? Till och med jag får andningssvårigheter av de här uppgifterna! Verkligen värt att ta sig en funderare på.
• Yatsy på internet. I'm stuck. Är det inte världens mest geniala underhållning?
• Jag har tänkt på kremering vs jordfästning och vad som kan vara minst smärtsamt (ända tills jag mindes att man antagligen inte känner något när man är död. Är jag helt vrickad?) och kom fram till att jag nog föredrar kremering. Då går det iaf fort.

Listan skulle kunna bli lång. Men nu får det vara nog. Min hjärna är utmattad. Förhoppningsvis lägger jag ut bilder på frisyren imorgon. KYSS