Att ta avsked...

...är nog ett av det värsta som finns. Det pirrar i kroppen, jag får en klump i magen och känner mig nästan lite illamående.

Nu har mamma och pappa lämnat U för att bege sig hem till norrland igen. Därmed avskedet. I samma stund som jag lämnar dem vid hotellet infinner sig en otrolig tomhetskänsla. Jag känner mig fruktansvärt ensam, även fast jag egentligen inte är det. Och jag fylls av rastlöshet, som om jag inte riktigt vet åt vilket håll jag ska gå, eller var jag ska ta vägen. Jag irrar runt och känner mig allmänt vilse i pannkakan. Samma sak varje gång. Först pirr och illamående. Sedan rastlöshet och tomt tomt tomt. Jag vet inte riktigt vad alla dessa känslor bottnar i, men jag tror att det till viss del handlar om rädsla. Det ligger något skrämmande i att ta farväl och inte riktigt veta när (om!) man kommer att ses igen. Speciellt när det faktiskt är 50 mil mellan oss.

Jag kan iaf glädja mig med att det har varit en underbar helg, från början till slut. Och jag tror att mamma och pappa tycker detsamma. Som jag nämnde tidigare har temat varit shopping. Inte hejdlöst galen girl-to-girl shopping. Utan snarare harmoniskt strosande mellan olika butiker och inhandlande av vettiga och nödvändiga saker, som tex:

• Två par jeans. Ett par Levi's med grym tvätt. Och ett par Wrangler "Sofia" med högre midja och snygg indigoblå färg (bilden). Jag behövde jeans. Men OK, två par kanske var lite onödigt. Jag är värdelös på att fatta beslut och välja.


• Två toppar från Lindex. Basic och väldigt praktiska.


• Underkläder och bla neonrosa strumpor som jag fick av mamma.


• Tulpanvas från Duka. Även den av mor och far.


• Ljuslyktor på fot, toaborstmugg och tvålpump i glas, toapappershållare, tvålkopp, diskborste mm från IKEA.

Allt som allt, BRA shopping och BRA helg. Nu ska jag försöka fylla ut tomheten med hög musik, städning och tvättning.