En överarbetad hjärna.

Nu var det verkligen länge sedan jag printade ned något här. Alldeles för länge sedan. Ju längre tid som går, desto mer mister jag motivationen. Sådan är jag när det gäller det mesta. När jag möter motgångar och måste lösa problem, drar jag ut på det in i det längsta. Det bildar tillslut en klump i magen, som växer sig allt större. Det bästa jag kan göra är egentligen att fortsätta skriva, vare sig jag för stunden har lust eller inte, för att behålla glöden. När jag väl har tagit tag i det som bekymrar mig, så upplever jag ju oftast ett otroligt glädjerus... så varför ska det vara så svårt?

Idag gjorde jag ett besök hos frisören (vilket är EN av de mindre behagliga saker jag dragit ut på). Jag gick ifrån jobbet vid 9. Då hade jag redan varit uppe med tuppen och arbetat två timmar! Jag skippar frukost, stressar till salongen, stressar tillbaka till jobbet när färgning och klippning är klar, slänger i mig maten och sliter av och på kläder innan jag rusar upp till charken igen. Allting går snabbt, snabbt, snabbt. Nästan av sig själv. Det här är förstås inget ovanligt. Större delen av dagarna handlar jag på rutin, utan att tänka. Det är så vanligt att jag inte ens reflekterar över det längre. Så när jag sätter mig ner i frisörstolen och upptäcker att det inte är JAG som ska arbeta, inte JAG som ska stå till tjänst och passa upp, utan bara sitta helt stilla, börjar hundratals tankar dyka upp. När jag väl tvingas till att slappna av, när jag inte har något annat val, då verkar jag slappna av en stund och tankarna kommer till mig. Sedan tillbringar jag två timmar i nästan total tystnad tänkandes på allt och ingenting.

5 summerade hos-frisören-tankar

• Jag har insett att jag har frisörskräck, vilket jag (efter att ha funderat på det en lååång stund) meddelade min frisör. Han log och svarade: "Men jag är väl snäll?" Och ja, det är han. Men jag är rädd ändå. Jag är rädd för att han ska fälla någon taskig kommentar om mitt hår. Eller ännu värre, TÄNKA onda tankar om mitt hår utan att jag vet om det. Sedan har jag fobi för när andra människor tar mig i pannan och det är liksom oundvikligt. Känns skönt att jag har "kommit ut" med min skräck nu iaf och gett mig själv ett erkännande. Hallelulja.
• Jag längtar hem. Och ju mer jag tänker på det desto värre blir det. Jag längtar efter mamma, pappa och sys. Jag saknar Johanna, Sofi, Anna-Lena, Bea, Anna och alla andra från Övik. Jag saknar hela staden och atmosfären. Jag saknar det förflutna. Tro det eller ej, men jag saknar tom skolan. Och jag längtar hem till Sollefteå, till snön, till kylan, till kaminen, till raggsockor, te och kärlek.
• Hur fan kan man köpa t-shirtar på Gkås i Ullared och sedan använda dem som vardagsklädsel? Till och med jag får andningssvårigheter av de här uppgifterna! Verkligen värt att ta sig en funderare på.
• Yatsy på internet. I'm stuck. Är det inte världens mest geniala underhållning?
• Jag har tänkt på kremering vs jordfästning och vad som kan vara minst smärtsamt (ända tills jag mindes att man antagligen inte känner något när man är död. Är jag helt vrickad?) och kom fram till att jag nog föredrar kremering. Då går det iaf fort.

Listan skulle kunna bli lång. Men nu får det vara nog. Min hjärna är utmattad. Förhoppningsvis lägger jag ut bilder på frisyren imorgon. KYSS