Veckans höjdpunkter.

• att jag kammade hem förstaplatsen på jobbets säljtopp förra veckan. Fy fan, vad jag är bra.
• att Pauline är tillbaka på jobbet. Min följeslagare, min underbara vän.
• att nästan hela lilla familjen är frisk nu. Bara pappa P som är feberkinkig.
• att hela kylen är full med införskaffad mat.
• att jag nästan, ja NÄSTAN, har fått kontakt med Sophia, vilket är mer än vad man kan begära med tanke på vilka hårt arbetande karriärskvinnor vi är.
• att farmor såg till att Maxen fick sovmorgon till 09:30 imorse.
• att jag har haft fläta i håret tre dagar av tre.
• att jag har ett presentkort på Nelly.com för 1000kr att shoppa för.
• att Maxen har sagt en hel mening i form av: "Nä mamma, den ä mina".
• att jag idag har fått lön.

Ja, ni ser. Det finns mycket att vara tacksam över.

Dagisfoto.

VÄRLDENS VACKRASTE!

PR-trick?

Varje morgon lyssnar jag till RIX FM när jag sitter på bussen påväg mot jobbet. Och varje morgon är det en särskild reklamjingel som är nära att driva mig till vansinne. En käck kines gör reklam för en av Uppsalas restauranger. Efter att först ha uppmanat stadens befolkning att ta del av deras buffé, avslutar hon inslaget med att poängtera "vi ha ont om plasser, så man måtte skynda sig å ätta!"

Jag blir lika irriterad varje gång denna jingel dyker upp. För vem fasen känner sig frestad att ägna fredagskvällen åt att äta på denna restaurang, där man uppenbarligen bör slänga i sig maten? Inte jag iallafall. Jag är snarare fullkomligt övertygad om att jag aldrig någonsin tänker sätta min fot innanför dörren.

Från måndag till söndag.

Veckorna rusar förbi. Vardagarna ser likadana ut. Jag springer till dagis. Jag springer till bussen. Jag springer från bussen till jobbet. Jag jobbar. Till bussen igen. Till dagis. Jäktar hem. Lagar mat med en vrålhungrig 1,5 åring runt benen. Vi badar. Vi kramas i soffan. Vi byter om till pyjamas. Vi borstar tänder. Vi läser saga. Vi nattar. Jag däckar i soffan. Och sedan går jag och lägger mig.

På helgerna sover vi. Sedan leker vi med bilar som säger "tut, tut!" och "bruuum, brooom". Vi ägnar oss åt att prata med varandra också. Maxen pratar om "bäjs" (bajs). Och "böjjan" (blöjan). Och "ma" (mat). Och "mommo" (mormor). Han säger åt mig och pappa P att "tå till!" (stå still!) och berättar gärna hur "dutti" (duktig) han är. Jag och pappa P pratar om samma saker, men i andra sammahang. Vi umgås med våra vänner. Vi dansar i vardagsrummet. Och vi skrattar. Vi skrattar mer än vi någonsin gjort tidigare.

I lördags var vi i Mehedeby eftersom pappa P skulle stycka sitt rådjur (som han är så förbannat stolt över att han tagit död på). Maxen fick leka av sig med kusin Carin. De rusade runt, runt och jagade varandra tills Carin ledsnade på Max som bara var ute efter att kramas och pussas hela tiden.

Under söndagen besökte vi Pernilla, Erik och Anton i Örsundsbro och sedan avslutade vi helgen med middag hos Bella, Fredde, Liam och Tilde. Pappa P och Fredde har tidigare i höst varit uppe hos min mor och far i Sollefteå och fiskat. Därför kockade grabbarna ihop en utsökt aborrfilémiddag som till och med barnen blev stormförtjusta i.

Om att inte kunna tala.

Häromdagen tappade jag rösten. Ja, den bara försvann. Och jag har ingen aning om varför. Igår när jag satt på bussen påväg till jobbet insåg jag att dagen på jobbet inte skulle bli någon lätt match. Hur mycket jag än tog i, ville orden inte komma ur min mun. Det enda jag fick fram var ett ömsomt gällt, ömsomt väsande ljud som gav upphov till rysningar både hos mig och mina kollegor. Hela dagen kände jag mig missförstådd. Frustrationen över att inte kunna göra mig förstådd var överväldigande. Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur viktigt det är att kunna tala för sin sak. Rösten är något jag alltid tagit för givet. Den bara finns där. Allt jag uttrycker, uttrycker jag genom min röst. Att vara utan den medförde att jag kände mig nedstämd, osedd och oförstådd. Jag kunde för mitt liv inte finna ett annat sätt att kommunicera på. Jag åkte hem tidigare från jobbet, och kvällen tillbringade jag till största del i tystnad. Tystnaden är tråkig. Jättetråkig.

Poängen med detta är att helt plötsligt har jag fått en större förståelse för Maxens vansinnesutbrott som han ibland får. Dessa vansinnesutbrott som vanligtvis brukar göra mig så frustrerad. Jag tänker nu på hur frustrerad Max själv måste vara. Han som inte kan tala för sig, som har så svårt att göra sig förstådd, som inte kan säga "mamma, jag är inte törstig, det jag vill ha är en banan". Tänk vilken oerhörd irritation som måste växa i honom, när han gång på gång försöker visa för mig vad det är han tänker och önskar, och jag trots detta inte kan förstå eller tillgodose hans behov.

Jag längtar så tills Max lär sig att prata mer. Så mycket enklare det blir för mig att förstå honom då. Och framför allt, så mycket mer glädjefyllt det måste kännas för honom att kunna göra sig förstådd och få känna sig sedd på ett nytt sätt!