Om att inte kunna tala.

Häromdagen tappade jag rösten. Ja, den bara försvann. Och jag har ingen aning om varför. Igår när jag satt på bussen påväg till jobbet insåg jag att dagen på jobbet inte skulle bli någon lätt match. Hur mycket jag än tog i, ville orden inte komma ur min mun. Det enda jag fick fram var ett ömsomt gällt, ömsomt väsande ljud som gav upphov till rysningar både hos mig och mina kollegor. Hela dagen kände jag mig missförstådd. Frustrationen över att inte kunna göra mig förstådd var överväldigande. Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur viktigt det är att kunna tala för sin sak. Rösten är något jag alltid tagit för givet. Den bara finns där. Allt jag uttrycker, uttrycker jag genom min röst. Att vara utan den medförde att jag kände mig nedstämd, osedd och oförstådd. Jag kunde för mitt liv inte finna ett annat sätt att kommunicera på. Jag åkte hem tidigare från jobbet, och kvällen tillbringade jag till största del i tystnad. Tystnaden är tråkig. Jättetråkig.

Poängen med detta är att helt plötsligt har jag fått en större förståelse för Maxens vansinnesutbrott som han ibland får. Dessa vansinnesutbrott som vanligtvis brukar göra mig så frustrerad. Jag tänker nu på hur frustrerad Max själv måste vara. Han som inte kan tala för sig, som har så svårt att göra sig förstådd, som inte kan säga "mamma, jag är inte törstig, det jag vill ha är en banan". Tänk vilken oerhörd irritation som måste växa i honom, när han gång på gång försöker visa för mig vad det är han tänker och önskar, och jag trots detta inte kan förstå eller tillgodose hans behov.

Jag längtar så tills Max lär sig att prata mer. Så mycket enklare det blir för mig att förstå honom då. Och framför allt, så mycket mer glädjefyllt det måste kännas för honom att kunna göra sig förstådd och få känna sig sedd på ett nytt sätt!