Dagisdebut.

I måndags började Maxen på dagis. I veckor har jag oroat mig över detta. Mardrömmar har plågat mig om nätterna samtidigt som känslor av skuld och ångest rotat sig i mitt mammahjärta.

Det är pappa P som sköter inskolningen. Varje kväll när jag släntrar in genom dörren kräver jag direkt en omfattande rapport. Pappa P ställer tålmodigt upp. Besvarar fråga efter fråga. Den ena mer obetydlig än den andra. Varje liten händelse, varje mikroskopisk reaktion ska analyseras in i minsta detalj. Efter ett femtiotal besvarade frågor lessnar P, tar på sig träningsdojjorna och beger sig ut i spåret. Kvar står jag med ett oerhört kontrollbehov som aldrig tycks bli mättat.

Jag måste släppa taget. Jag måste lära mig att förlita mig till att det finns fantastiska människor som klarar av att ta han om min Max när jag själv inte kan det. Och framför allt måste jag lita på att pappa P är minst lika kapabel att skola in M som jag skulle vara.

Maxen själv bekymrar sig inte det minsta över den nya miljön. Han struntar fullständigt i om pappa P finns i närheten eller inte. Han blir lika gärna tröstad av fröken Maggan som av mamma eller pappa. Han tycker om sina nya lekkamrater, lekplatsen och alla spännande leksaker. En mer självständig pojke får man leta efter. En stoltare mamma finns inte!