Sicket uppvaknande!

Kl 07:00 hörs ett vrål från nedervåningen. Maxen, som vi vanligtvis får dra upp ur sängen vid niosnåret, skriker nu för livet. Jag vaknar med ett ryck, studsar upp ur sängen och rusar klarvaken nedför trappan. Redan innan jag hinner slita upp dörren till hans rum når en frän doft mina näsborrar. Väl inne i rummet hittar jag en liten liten ynklig pojke, sittandes i sin säng, med tårar rinnande nedför kinderna. Hela hans kropp, hans hår, hans ansikte är indränkt i spyor. Spyor som han rullat sig i halva natten och som nu torkat fast. Precis överallt.

Jag tycker så synd om honom att jag inte kan låta bli att vagga honom tätt intill mig, länge länge, trots att även min egen kropp snart stinker av hans kräk. Strax därefter påbörjar jag och pappa P saneringsarbetet av en slö och febrig Maxen. Alldeles för sent kliver jag in i duschen och är en sekund ifrån att missa bussen till jobbet. Jag, som i vanliga fall knappt tar mig upp ur sängen om mornarna, har idag tack vare detta brutala uppvaknande känt mig piggare än någonsin!