Surt sa räven.

Idag är jag inte alls på bra humör. Och det är inte Max heller. Frågan är vem som har smittat vem. Men vi triggar upp varandra, och om någon ska bryta det mönstret måste det nog vara jag eftersom det antagligen blir svårt att övertala honom till att sluta gnälla. I förmiddags träffade vi Malin för en kaffe på Barista. Det var SÅ mysigt! Sandra skulle ha joinat oss, men hon svek till slut, den lata jäkeln. Försökte mig på några foton, men Maxen ville som inte fastna. Han fick en egen portfolio med bilder istället.

Därefter sprang jag och M runt på stan med Bella i ett försök att hitta passande kräftskiveoutfit till henne. Vi hittade efter många om och men det vi sökte. Jag gick mest runt och svor över hur less jag är på att ha barnvagnen ute i shoppingvimlet, och var nog inte alls speciellt roligt sällskap. Sorry älskade B. Tack och lov att du vet hur det är. Been there, done that liksom. Nu är jag sur över att jag inte ens får äta de förbannade majskrokarna som Maxen sitter och gnager på. Inte en gnutta fett, men vad fasen gör det när det är 98 g kolhydrater? Strax ska P iväg på fest. Det mest ironiska är att den nog kommer att hålla till hos dem som har balkongen bredvid vår. Själv ska jag sitta på andra sidan väggen som en annan surkärring, i morgonrock, och se någon trisst Tv4film.

Det värsta är att min självömkan nu även i mina ögon framstår som patetisk när jag tänker på dem jag känner som just nu sörjer någon oerhört älskad som inte längre finns hos dem. Jag tänker på er. Och jag känner för er.

Från prick till fläck.

Åkommorna avlöser varandra. Visst höll BVCsköterskan med om att Maxens prickar var mycket färre. Frid och fröjd tänker jag. Men icke. I nästa andetag yttrar hon: "Men DET HÄR ser inte bra ut". Nähä, och vad fasen har hon upptäckt nudå? Jo, nya partier med större fläckar. Ny medicin och ny tid hos BVC om en vecka. Jahapp. Vi börjar bli stammisar både på Årsta Vårdcentral och Ackis Barnsjukhus.

Har i övrigt promenerat och hängt i Gränby C med AnnSofie och Lina idag. Nu har jag precis kommit hem från ytterligare en 45 minuters rask promenad. Den här gången utan barnvagn. Skönt. Men nog är det kusligt att vandra runt i mörkret en fredagkväll runt halv tio.

Nu hör jag någon ropa utifrån köket. Oj, det var visst den sockerfria nyponsoppan som längtar efter sällskap.

(JULIA, hoppas du blir stjärna på dopet imorgon. Var glad och pigg och allmänt käck så mamma slipper skämmas. Maxen hälsar dussintals doppussar.)

Tack Ekströms.

Maxen är färdiggrötad och nynattad. Pappa P har precis anlänt från gymmet. Själv sitter jag och filosoferar på vad som vore godast, sushi eller en daimstrut? Den här GI-kosten gör mig tokig. Keso. Avokado. Broccoli. Makrill. Keso. Makrill. Fantasin har iallafall i min värld sina gränser. Aldrig tidigare har jag varit så glad över ett glas sockerfri nyponsoppa som idag. Endast 9,5 g kolhydrater. Jippi. Men jag tror att avsaknaden av kolhydrater börjar göra susen. Fattas bara annat med tanke på hur många gånger jag får skita varje dag.

Igår var en bra dag. Om än fullspäckad. Hade en trevlig stund med mina kaffelattemorsor, innan jag träffade Sandra (som för övrigt fyller år idag. GRATTIS. igen.) och fick skvallra/skratta av mig lite. Du är bra du, Sandra Li (jag har funderat och jag tror att det räcker med att du använt den förra tre gånger. Eller två. Bra va?).

Idag hade vi egentligen inte tänkt göra ett smack jag och Macken. Men när Bella meddelade att hon var i stan kunde vi ju inte tacka nej till en shoppingrunda. Eller jag kunde, men Maxen tjatade och tjatade och tillslut fick jag ge med mig. Han är bra fäst vid dig. Det är tydligt det.

Imorgon ska vi promenixa med AnnSofie och därefter kontrollera Ms prickar på BVC. Jag tycker de har blivit färre. Hoppas sköterskan tycker det också.

Nu ska jag avnjuta min nyponsoppa i lugn och ro. HA.

Psykhus X 2

Jodå, jag verkar vara Boreliafri än så länge. Är röd som attan, men mår prima i övrigt. Tydligen kan det ta upp till två veckor innan det utvecklar sig, så jag lär gå i hypokondritankar ett bra tag till.

Dagen idag inledde vi med att promenera till Barnsjukhuset på Ackis. Vi är där ungefär varannan vecka nu för Maxens nacke, vilket känns helt ok. Jag är tacksam över att vi kan påverka det. Och jag är glad över att vi får hjälp. Idag fick vi dessutom en diagnos på latin som jag hade glömt bort innan läkaren ens hunnit avsluta ordet. Tack doktorn. Därefter tog vi en runda på stan innan vi begav oss till LL för att hälsa på. Kul att träffa jobbarkompisarna. Maxen charmade varenda kotte. Såklart. Efter att ha prommat hemåt igen, åkte hela familjen Bodén/Kihlén till IKEA för att inhandla en digitalvåg. Nu kan både jag och pappa P hålla koll på nedåtgången, som vi båda satsar stenhårt på att genomföra.

Idag testade vi barnstolen igen. Det fungerar alla tiders. Maxen sitter alldeles utmärkt i den och håller balansen åt alla håll utan problem. Toppen!

Imorgon ska vi umgås med AnnSofie, Helena och gänget och därefter satsar vi på qualitytime med Sandra. Sov sött gott folk.

Maxens return.

Jodå, nu är vi tillbaka. Semestertider har medfört att datorn legat på hyllan och bloggen på is. Ganska sunt. Och ganska skönt. Nu är vi här igen. Lite mer utvilade, lite större (både jag och Maxen) och många härliga äventyr rikare. Sommarens foton skulle räcka till att tapetsera hela vår lägenhet, men här kommer ett urplock från semestermånaden som passerat.

Mormor och morfar på besök.

Jag med Max och Julia.

Liam och Max.


Max skrattar tills han kiknar...

...och är djupt koncentrerad när han testkör sin nya Bobby car.

Med kusin Gustaf.

Picknick i Stadsparken.

Tar ett svalkande dopp.

Fullsmetad strand i Tylösand.

Jag, Anna och Sven i Lund.

Matpaus på stranden.

Pappa P och Max i Skanör.

Maxen på besök hos Johnny och Erika i Halmstad.

Jag och P påväg med motorcykeln.

Picasso hos farmorsmor och farmorsfar på Gräsö.

Ja, fy fasen vilken kanonsommar vi haft. Vi har hunnit med så otroligt mycket, trots att det känns som att det var igår sommaren började.

Jag upptäckte dock en fästing i mitt knäveck idag, som P lyckades knippsa bort efter att jag sprungit runt i lägenheten och skrikit som en stucken gris i fem minuter. Antar att den ärade mig sitt besök redan i söndags då vi var på surströmmingskalas. Nu är jag livrädd att jag har fått Borelia. Ja, det jag går till mötes känns nästan värre än att invänta bröddöden faktiskt.

Hur som helst, det finns mycket att berätta. Jag återkommer imorgon.