Surt sa räven.

Idag är jag inte alls på bra humör. Och det är inte Max heller. Frågan är vem som har smittat vem. Men vi triggar upp varandra, och om någon ska bryta det mönstret måste det nog vara jag eftersom det antagligen blir svårt att övertala honom till att sluta gnälla. I förmiddags träffade vi Malin för en kaffe på Barista. Det var SÅ mysigt! Sandra skulle ha joinat oss, men hon svek till slut, den lata jäkeln. Försökte mig på några foton, men Maxen ville som inte fastna. Han fick en egen portfolio med bilder istället.

Därefter sprang jag och M runt på stan med Bella i ett försök att hitta passande kräftskiveoutfit till henne. Vi hittade efter många om och men det vi sökte. Jag gick mest runt och svor över hur less jag är på att ha barnvagnen ute i shoppingvimlet, och var nog inte alls speciellt roligt sällskap. Sorry älskade B. Tack och lov att du vet hur det är. Been there, done that liksom. Nu är jag sur över att jag inte ens får äta de förbannade majskrokarna som Maxen sitter och gnager på. Inte en gnutta fett, men vad fasen gör det när det är 98 g kolhydrater? Strax ska P iväg på fest. Det mest ironiska är att den nog kommer att hålla till hos dem som har balkongen bredvid vår. Själv ska jag sitta på andra sidan väggen som en annan surkärring, i morgonrock, och se någon trisst Tv4film.

Det värsta är att min självömkan nu även i mina ögon framstår som patetisk när jag tänker på dem jag känner som just nu sörjer någon oerhört älskad som inte längre finns hos dem. Jag tänker på er. Och jag känner för er.