Det börjar verka kärlek...

Idag saknar jag Per. Det är fjärde dagen i rad som han åker hemifrån före 06:00 och inte kommer hem igen förrän strax före midnatt. Jag vet att det är saker han måste göra. För vår skull. För min skull. Jag får dåligt samvete för att jag gnäller på honom när han kommer hem. Det är i ren frustration. För att jag är ledig hela dagarna, medan han är borta. Och för att jag börjar sakna honom, utan att kunna göra något åt det. Imorgon kommer mamma och syster hit och hälsar på i några dagar, vilket jag är OTROLIGT lycklig över. Samtidigt sover P i Sthlm i helgen, så inte heller på flera dagar till kommer vi att hinna prata eller umgås på riktigt. Det blir alldeles tydligt nu. När jag tänker efter. Jag vill nog aldrig leva utan honom. (Oj, vilken romantikklyscha. Jag blir nästan generad).

Idag har ändå varit en trivsam dag. Träffade min jobbarkompis Emma och tog en fika med henne vid 15:30. Emma är en spontan prick som sprudlar av positiv energi. Det är omöjligt att inte låta sig smittas. Därefter träffade jag Sophia och fick en kort (men ack så betydelsefull) stund med henne. Känner mig ärad över att numera även ha fått se hennes kontor på Dragarbrunn. En ganska... hmm... förlåt Piff... trisst lokal, som dock livades upp av mäklarmän med tighta rumpor och ännu tightare byxor. Nedan: Emma

Gjorde även slag i saken idag och köpte, trots köpstopp (förlåt Per), tre bruna ljuslyktor på Village som jag suktat efter sedan tidigt i december. Passar som handen i handsken i vårt vardagsrum.

Nej, vad sägs om en snoddas såhär innan läggdags?