Rätt kort lagt.

När vi ändå är inne på det här med äckliga laster, kan jag lägga till ytterligare en. JAG HAR BÖRJAT SNUSA IGEN. Nej, då menar jag inte den nikotinfria, smaklösa och totalt förkastliga sorten. Jag menar SNUS, riktigt snus. Göteborgs rapé för att vara exakt. Det är lika bra att lägga korten på bordet, så slipper jag smussla. Jag slipper förklara eller försvara.

Jag ammar fortfarande. Så länge Maxen inte vill dricka annat än min milkshake till maten, så tänker jag fortsätta med det också. Jag pungar i honom nikotin som om det vore sockerlösning på nappflaska. Det är inte något jag är stolt över. Verkligen inte. Men det har gått så pass lång tid nu, jag ser ljuset i amningstunneln, och har därför inte lika dåligt samvete som jag kanske borde ha heller.

Människor får döma mig. Det kan jag tåla. Men om du undrar VARFÖR, tro inte att jag ger dig ett vettigt svar, för det finns inte. Jag älskar snus. Det är mitt enda beroende. Min livsnjutning. Min avkoppling. Min belöning. Min tröst. Jag har avhållit mig från det som för mig är mest njutningsbart under hela graviditeten. Och DET tycker jag att jag har gjort bra.

Dessutom älskar Max att tugga på mina dosor. Sticker det i dina ögon är det ditt problem. Jag är möjligtvis inte en bra förebild för M vad gäller nikotinets värld. Men ingen annan kan å andra sidan älska, vårda och omfamna honom så som jag.