Öronpillandets tid är förbi.

Jag har en osmickrande hobby. Jag gillar att pilla i öronen. Det är min stora last. Av vilja att behålla min egen värdighet borde jag inte dela med mig av denna information. Men jag gör det, i ett försök att sätta stopp för mitt ohyffs. Det har blivit en ond cirkel. Jag toppsar öronen för att de kliar. Ju mer jag toppsar, desto mer kliar de. Och jag måste toppsa lite till, och lite till. Tidigare har det till och med gått så lång att jag varit inne på sjukan flertalet gånger efter att ha kliat sönder mina hörselgångar med det ena problemet efter det andra som följd. Helt vansinnigt, jag vet. Och man bör egentligen inte stoppa något som är mindre än armbågen i örat. I know, I know.

Så varför slutar jag inte bara pilla kan man undra?! Nej, för att det helt enkelt är så förbannat skönt. Igår kväll när jag hade min dagliga pillningsstund började jag blöda. Toppsen blev alldeles röd. Och då insåg jag att nu måste det fan i mig få ett slut. Sagt och gjort. Jag har hållt mig borta från öronen hela dagen. Men jag vill lova att det är bra mycket svårare än vad det är att låta bli kolhydrater. Och det säger en hel del.