Dagens ungdom.

Maxen och jag har idag bevittnat något otrevligt. Påväg hem från stan (där vi spenderat tid tillsammans med P och E) hamnade vi mitt i vad som liknade ett gängslagsmål. Fighten utspelade sig på Byggmästargatan, bakom Brantingskolan. På håll ser jag att gatan är blockerad av vad som verkar vara varenda kotte av skolans elever. Jag lovar, det kan inte vara många som saknades. När jag kommer närmare ser jag en tjej som hålls tillbaka av en hel drös ungar. Hon håller i två basebollträn och vrålar ut i vimlet. Tjejen är galen. Kalabalik. Jag får tränga mig igenom folkmassan samtidigt som jag ropar åt ungarna att flytta på sig. Jag vågar inte stanna. Jag vågar inte agera. Jag tänker på Max som ligger i vagnen. Jag tänker att om jag inte håller käften och fortsätter gå, så kommer vi att få 200 fjortonåringar och ett gäng basebollträn efter oss. Det är inget jag vill utsätta oss för, så jag går. Nej, jag småspringer. Bilarna tutar. Jag vänder mig inte om. Inte förrän jag är nästan hemma vågar jag snegla bakåt och ser att det är bilar som stannat, att förståndiga vuxna ryckt in. Jag skäms inte över att jag inte försökte göra något saken.

När jag kommer hem säger jag till P att jag inte vill att Max ska växa upp här. I stan. I Salabacke. Det vill inte han heller. Vi kommer att flytta. Inte idag, inte i år, men innan Max hinner bli så pass stor att han ska börja skolan. Max ska växa upp på landet. Eller åtminstone på en plats som inte är alltför central. Jag vet att man inte går säker någonstans numera. Världen är alldeles för våldsam. Men vi ska göra vårt bästa för att Maxen ska få växa upp på en så lugn plats som möjligt. Och den finner man inte i centrala Uppsala. DET är en sak som är säker.