Kontraster.

Idag hade jag ett samtal med en av mina arbetskamrater. Det var inget särskilt med det. Vi hade enbart den vanliga efter-helgen-diskussionen där vi gick igenom vad vi fördrivit tiden med de senaste dagarna. Efter att vi avslutat och gått tillbaka till det vi höll på med, fortsatte jag att fundera på vad vi EGENTLIGEN hade gjort i helgen och hur våra vardagliga sysslor skiljer sig från varandra. Jag kunde inte släppa det vi pratat om. Ju mer jag tänkte på det, desto underligare blev och desto mer började jag fundera på om det är jag som är oansvarig och vägrar att bli vuxen eller om det är hon som är präktig och inte tar vara på chansen att leva impulsivt och spontant medan hon kan.

Jag blev påmind om hur otroligt olika vi lever våra liv, trots att vi är precis lika gamla och har samma yrke. Jag är inneboende i en 3a vid Heidenstam. Hon har ett hus tillsammans med sin pojkvän ute på landet. Hon tillbringade helgen med att pyssla tillsammans med sin pojkvän, tvätta kläder, städa och elda skräp och ris ute på gården. Jag å andra sidan sov som en stock halva lördagen med massor av disk stående, festade loss på lördagkväll och gick lagom seg till jobbet dagen efter för att sedan vara deckad hela söndagskvällen. Jag borde ha tvättat, men jag hade varken tid eller självdisciplin. Ska jag tvätta får jag klämma in det sent en vardagskväll, när hon förmodligen redan har gått och lagt sig för länge sedan.

När jag berättade för henne vad jag gjort skämdes jag nästan. För att jag ännu inte har hälften av den trygghet och stabilitet som hon har. För att jag ser det som ett misslyckande. Hon skulle säkert se det på ett annat sätt. Jag kan bli riktigt förbannad på människor i min egen ålder som lever under totalt stabila former. Deras perfektionism gör mig vansinnig och jag övertygar mig själv om att människor som lever så går miste om så många upplevelser och händelser.

Sanningen är nog den att jag är avundsjuk. För ofta önskar jag nog att även jag hade funnit den där stabiliteten och kände mig tillräckligt tillfreds för att ständigt slippa vara på jakt. Efter rus. Efter upplevelser. Och efter trygghet. Kanske är även hon ibland avundsjuk på mig. För att jag lever lite mer för stunden. Har möjlighet att tänka mer på mig själv. Och inte behöver elda ris. Frågan är väl egentligen om någon av oss är lyckligare än den andre.

Dagens citat (en 78årig kund på jobbet, som aldrig ville sluta prata med mig):
"Män är hemska. Jag har varit gift två gånger. Den första, han var homosexuell. Och den andra, han slogs".