Klagosång.

Ja, idag tänker jag enbart beklaga mig. Vilken förbannat taskig dag vi haft! Jag trodde att Maxen var på bättringsvägen imorse, men vips så hade febern stigit till 39,5, ögonen varat igen helt och Max slokat totalt. Resten av dagen har han varit som ett klistermärke mot min hals och jag har inte fått försvinna ur sikte en sekund. Så fort jag försökt få 30 sekunder på toan för att pissa, så har han skrikit som en stucken gris. Och har han tappat nappen en sekund så har det tagit hus i helvete och jag har fått korka igen fortare än blixten för att förhindra grannarna från att larma polisen. Mat vill han inte ha om han inte får äta själv, vilket innebär att efter varje måltid måste jag ställa in både matstolen och honom i duschen. Vilken tur att han älskar att bada! Den lilla stunden glömmer han till och med bort sin bäste vän nappen.

När pappa P kom hem från jobbet fick han ta över vår söte men ack så förtvivlade knähund och jag satte igång med matlagning, tvätt, damsugning och golvskrubbande. Nu kan jag trösta mig med att om vi får en lika pissig dag imorgon, så har vi åtminstone rent runt omkring oss. Maxen däckade vid åtta. Helt förstörd var han, min älskade älskade prins.

Max är den mest underbara varelse som kryper på denna jord, jag älskar honom mer än livet och jag är så oerhört bortskämd med att han alltid har ett leende på läpparna. Men när han är sjuk, då vill ingen jävlas med honom. Det kan jag lova.