Jag har duschat mig ren.

Jag står i duschen. Och jag tänker. Jag tänker att gårdagen var en känslomässig berg- och dalbana. Att den började så bra, men övergick i chock. Att chocken blev till rädsla, som blev till maktlöshet och sorg. Jag tänker att sorgen suddades ut av glädje och ett porlande lyckorus.

Men jag tänker, att jag slutade i oro.

Jag tänker att "tror" det är något man gör i kyrkan, men vad annars har man att förlita sig till i väntan på sanningen. Jag tänker, hur får oövervinnerlig kärlek och lika stark skräck plats i en och samma kropp? Jag tänker, att gränsen mellan att glädjas över det man har och att sörja det man saknar är alldeles för smal.

Jag tänker, det kommer att krävas allt av oss. Eller ingenting.

Jag tänker att jag inte är ensam. Att ingen kommer att låta mig ge upp. Jag tänker att jag ska vara positiv, men det falnar lika fort. Jag tänker att jag redan vet. Att jag redan har bildat mig en uppfattning, att jag redan tagit ut något i förskott.