Jag inväntar bröddöden.

Jag har ätit ruttet bröd till frukost. Jojomän, jag är övertygad. Det var fuktigt och luktade förjävligt. En blandning av jäst och sur mjölk. Min akuta amningshunger fick mig att bortse från dessa fakta och äta ändå, trots att det även smakade en aning underligt. Nu ångrar jag mig och önskar att jag var modig nog att gå till toan och kräkas upp alltihopa. Men icke. Den senaste timmen har jag inte kunnat ägna mig åt något annat än att tänka på hur sjuk jag kommer att bli. Kan man verkligen bli riktigt dålig av ruttet bröd? Hur goda är mina chanser att förbli kry resten av dagen? Tänk om en möggelspor redan tagit sig in i min hjärna och börjat bryta ned hjärnceller. Min värsta fasa är att jag ska börja kaskadkräkas när jag är inne i stan och umgås senare idag. Jag tror att min mage bullrar och jag känner mig redan lite konstigt yr. Fast egentligen känner jag ingenting. Nä, jag mår faktiskt lika bra som jag gjorde innan jag förtärde det förrädiska brödet. Men hur fan ska jag lyckas ta mig samman och förtränga tanken på att jag snart kommer dö en lång och plågsam bröddöd?



PS. Min lille filosof är skitsnygg idag. DS.