Sötsakernas återkomst (efter en dags frånvaro).

P och jag är sockerberonde, vilket måste vara det mest fruktansvärda beroende man kan drabbas av. Får vi inte socker i samma sekund som suget sätter in blir vi galna, båda två (jag dock liiiite mer vansinnig än P förstås). Igår när vi var i Mehedeby lånade vi fam. Kihléns våg och fick oss en chock båda två. Vem var det som sa något om att amma sig smal? Förbannade lögnare! Men det kanske inte gäller om man proppar i sig gorgonzola och dubbelnougat mest varje dag.

I den stunden bestämde vi oss hur som helst för att nu får det vara nog med allt vad sötsaker heter (gorgonzolan inräknad). Men fy fasen vad jobbigt det är. Vi har uthärdat ett mindre krig här hemma hela dagen, jag har städat och till och med rengjort ugnen(!) i ett försök att skingra tankarna. Men någon gav upp. Och vem kan det ha varit? Jo, pappa P! För en stund sedan klämda han surt ur sig: "Nä, nu tänker jag gå och köpa popcorn. Ska du ha nått eller?" Men herrejisses vilken pissig fråga. Jag blir ännu argare och fräser: "Jaha, så du ska ha popcorn minsann! Jaha, jaha, jaha. Vi ska ju inte äta sånt! Har du inte fattat att popcorn räknas till det som är förbjudet eller?" P börjar en lång ramsa om att jo, det är ju midsommar, och vi har ju inte druckit alkohol och blaha blaha blaha. "Ja, men då ska jag ha honungsmelon" tjuter jag. "Med glass! LYXIG GLASS! Så det så!" Så jojomänsan, nu är P påväg till affären. Skit, vad dålig karaktär vi har.