Surt sa räven.

Fotbollen känns sur. Så förbannat sur. Hela första halvlek satt jag och hoppade upp och ned som en jojjo. Det var på håret, hela tiden. Det hade lika gärna stått 5-0. När andra målet kom i början av första halvlek gav pappa upp och begav sig bort till datorn. Nej, inte är det kört, klämmer jag fram. En kvart senare inser jag att nog fan är det kört alltid. När jag tänker efter var det nog kört redan när Ryssarna skapade sin första målchans. Bittert var ordet.

Har bortsett från detta totala nederlag haft en bra dag. Träffade Sanna och hennes lilla Elsa (som är tre veckor yngre än Max) i förmiddags och gick en långpromme. Riktigt härliga tjejer båda två, som jag hoppas att vi kommer se bra mycket mer av. S och E bor dessutom i Sthlm vilket gör det hela ännu bättre.

Igår var min kusin Sandra med familj på besök här på Bivacken. Hennes Noa är sju veckor. Det kryllar med andra ord av barn både bland släkt och vänner. Kul!

Imorgon beger Maxen och jag oss hemåt mot Uppsala igen. Men först efter att vi hälsat på sys (numera fru Hansén), Jeppe och Gustaf i Sundsvall. Det ska bli SÅ skönt att få kramas med pappa P igen.

Mormor med Max och oldermor med Noa.

Sandra och Linus.

Maxen taxen i ny sommaroutfit.

Noa.