Samtal med Liam.

Jag har pratat med Liam i telefonen idag. Jag blir alltid lika glad när han vill snacka med mig, vilket sker förvånandsvärt ofta med tanke på hur mycket det spritter i benen på honom. Att prata med en tvååring kan tyckas vara enkelt, men det är det sannerligen inte alltid. Att ordförådet hos de små liven ännu inte är fullt utvecklat gör det hela lite knepigt. Jag måste klura ut någorlunda vettiga frågor, samtidigt som jag ska försöka att förstå vad lilleman säger på andra sidan luren.

Dagens samtal lät såhär:

Jag: HEEEEJ Liam!
Liam: (Tystnad)
Jag: Vad gör du för något?
Liam: (Tystnad)
Jag: Har du varit på dagis idag?
Liam: (Tystnad)
Jag: (Upprepar frågan några gånger)
Liam: (Fortfarande tystnad)
Jag: (Jag känner att vi kört fast lite och bestämmer mig för att byta spår) Har ni varit ute och lekt i snön på dagis idag?
Liam: Nä.
Jag: Jasså, inte! Vad har du fått för mat på dagis då?
Liam: (Tystnad)
Jag: Fick du kött?
Liam: Nä.
Jag: Fick du fisk då?
Liam: Nä.
Bella (i bakgrunden): Jo, ni fick ju visst fisk.
Liam: Nä.
Jag: Nähä.
Liam: LÄÄÄÄÄLLÄÄÄÄÄ!! (hörs allt längre och längre från luren och dör slutligen ut)
Bella (nu närmare telefonen): Jaha, nu vill han ha välling. Jag ringer senare. Puss.

Ja, och så var det samtalet över. Så kort, men så naggande gott. Jag lägger ifrån mig telefonen med ett leende. Det spelar ingen roll att vi inte kommer fram till något över huvud taget, jag och Liam. Det är inte det som är poängen. Poängen är att han VILL vara tyst med mig. Och det gör mig mäkta stolt!

Jag ser fram emot den dag Max tar sina första ord. Jag ser fram emot att höra honom i telefonen. Ja, jag ser fram emot att höra honom svara NÄ på alla frågor, som om det vore det självklaraste svaret i världen. Jag ser fram emot att lära mig hans språk, hans alldeles egna ordförråd, som så få förstår. Och jag ser fram emot att vara så stolt över varje nytt uttalat ord, som jag vet att Bella är nu.