Kontraster.

Ibland blir allt surrealistiskt. För en stund känns livet upp och ner. Verkligheten överträffar historien. Jag sitter och läser på Familjeliv om föräldrar som förlorat sina barn. Jag ser bilder på blåsvarta spädbarn. Döda. Deras små kistor. Jag läser historien bakom. Och jag ser, trots att jag innerst inne känner att jag borde låta bli. Jag tvingar mig själv att försöka förstå. Sätta mig in i situationen. Föreställa mig hur det måste kännas. Det är en omöjlighet. När jag hittar en mamma som förlorat sin son, nästan exakt samma tid, samma morgon som Max såg dagens ljus, den 7 mars, vattnas det i ögonen. Max föddes. Hennes son dog.

I samma sekund som jag sitter som förstelnad framför den sidan, piper det till i min mobil och jag får ett sms. Ett sms från min kompis Helena. "Julia föddes 11:24 idag, väger 3350g och är 50 cm lång." Lika enkelt som det var för mig att fälla en tår för ett barn som dött, lika enkelt förbyts min föskräckelse helt plötsligt till lycka över ett barn som fötts. Jag skäms över hur fort jag förändras.

Idag lämnar jag mitt barn hemma för att gå på fest. Samtidigt finns det mammor som går hela livet önskandes att de fick bara en enda minut med sina.

Grattis Helena. Detta är ditt mirakel!