Från fyllesvin till torrboll.

Jag sitter uppe och väntar på att pappa P ska dyka upp. Kanske borde jag gå och lägga mig. Kanske blir han glad om jag är vaken när han kommer hem. Jag VILL vara vaken. Och det är just därför jag är det.

Igår kväll, strax innan vi skulle slumra in, låg jag och P och pratade kring hans julbordsbravader idag. Jag säger åt honom att jag inte tycker att han ska vara FÖR full. Han säger att han ska vara det, bara för att jävlas med mig. Jag säger att han har lovat att han ska ta med sig Maxen på utflykt en timme imorgon, så att jag får vara ensam, ja HELT ensam en liten liten stund. Jag minns inte när jag senast var det här hemma. Han säger att han ska vara skitbakis och inte orka göra annat än ligga i soffan hela dagen. Och han säger det, återigen bara för att jävlas.

Därefter tar samtalet en vändning.

P: Du... Ska inte DU gå ute på krogen någon kväll?

J: Hmm. Njae, jag vet inte. Jag tycker om att vara hemma med Max.

P: Ja, men du börjar bli torr.

J: (Reser ragg) Va? Vad är det du säger? Jag umgås ju med kompisar varje dag!

P: Jo. Kanske det. Men kan du inte göra något crazy?

J: Jaha, ja jag får väl gå ut och vara galen någon gång då. Om jag måste.

Här följer en lång konstpaus. Tankarna fyller rummet och gör det näst intill sprickfärdigt. Väggarna knakar och jag känner hur Ps hjärna går på högvarv. Jag väntar bara på att det som finns där inne ska släppas ut.

Som ett brev på posten, med eftertanke och starkt tryck kommer det.

P: Lena Bodén, LOVA MIG ATT DU ALDRIG BLIR TRÅKIG!

Jag förstår att han menar väl. Men jag kan inte låta bli att känna mig som en bitter kärring. Har jag redan blivit avdankad och slapp?