Vi är alla krigare.

Maxen har somnat. Jag och pappa P utkämpar ett smörgåskrig. Jag försöker sno åt mig Ps välgjorda frukostmackor i brist på annat gott, vilket inte är populärt. Han fångar upp mig, brottar ned mig och kittlar mig tills jag nästan tappar andan. När jag ligger ned försöker han föda mig med alldeles för sliskiga chokladbollar, trots att jag protesterar. Jag vill få honom att sluta genom att skylla på att Maxen vaknar om han inte ger sig snart. Han gör som jag säger (såklart, varför skulle han INTE göra det? I'm the boss and he knows it.) och jag fortsätter min mackjakt. Tillslut blir han nästan arg på riktigt. Över NÅGRA SMÖRGÅSAR. "Du kan för fan göra dina egna mackor!" utropar han. "Du äter skinka om du norpar mina smörgåsar, bara så du vet" tjurar han vidare, innan han återigen börjar jaga mig runt, runt i lägenheten.

Jag vet, vi agerar som små barn. Det skiter jag i. Istället skrattar jag. Och skrattar. Och skrattar. Pappa P kan vara så fasansfullt barnslig. Det kan jag med. Och kanske är det därför jag tycker så mycket om honom.