Misstag.

Alla begår dem. Jag vet. Men i ett sådant sammanhang, i en sådan situation, så borde det inte få ske. En kvinna ringer från sjukhuset för att berätta att mormor har piggnat till. Hon har suttit upp, ätit och bett om att få ringa till mamma. Alla skiner upp. Vår sorg byter skepnad och blir till glädje. Mamma andas ut. Och vi ler igen.

Ett par timmar senare ringer telefonen igen. Det är samma kvinnas kollega. Hon är något yngre och låter osäker. Hon kläcker ur sig att det skett ett misstag. De har förväxlat mormor med en annan patient. Den unga kvinnan har gråten i halsen. Sanningen kommer som ett slag rakt i magen. Mormor mår inte bättre. Mormor är medvetslös. Och jag mår illa.

I sådana stunder brister det. Allting stannar. Luften tar slut. Och tårarna kommer.

Jag hoppas ändå att pappa är glad. Glad över digitalkameran som han fick av mig och syster. Glad över att han är en riktigt vuxen, klok och förståndig man nu. Glad över att jag och Mia är hemma hos honom. I love you daddy.