Det går undan.

Med risk för att bli tjatig, men jäklar vad snabbt det går nu i Maxens utveckling. Igår morse var det bara den lilla träpuffen som gällde. Ett dygn senare ställer han sig upp mot det mesta. Han reser sig mot vinstället, vandrar mellan soffa och vardagsrumsbord och häver sig upp mot diskmaskinen. Det är så otroligt häftigt! Det häftigaste av allt är att se hans oändliga lycka och hur han bubblar över av stolthet när han upptäcker vad han åstadkommit på egen hand! Jag blir alldeles varm inombords. Stoltheten hos mig finner inte heller några gränser!