Busspendlarsyndrom.

Efter inte mer än ett halvår som bosatt i Björklinge, är jag redan trött på att busspendla till Uppsala. Jag är trött på alla andra busspendlande människor. Och jag lider med alla trevliga och mindre trevliga busschauförer som är lika trötta som jag är. Få saker verkar göra människor så upprörda som just bussresor. Nästan varje dag stöter jag på resenärer som ska anmärka på något. Är det inte värmen i bussen, så är det förseningar eller missade hållplatser. Ja, människor ser detta som en ypperlig möjlighet att ta ut sin frustration över någon, som kanske förtjänar det, men mer troligt inte gör det.

Imorse tog jag bussen 07:22 från Sätunavägen. Som alltid är bussen överbefolkad. Jag hittar dock ett ledigt säte långt fram i bussen. Chaufören lyssnar på RIX FM. Alldeles lagomt högt, eller lågt. Jag tänker att jag unnar honom det.

Kvinnan som sitter snett framför mig har näsan i en bok. Hon skruvar otåligt på sig. Jag ser hennes irritation gro. Jag ser hornen växa fram ur hennes panna. Och jag förstår vad som väntar. Två sekunder senare står hon lutad mot chaufören i full färd med att ge honom en utskällning för att han spelar alldeles för hög musik. Jag suckar.

18:35. Bussen rullar fram till Klostergatan. Alla gör vi oss beredda att stiga på. Trötta efter en lång dags skola eller arbete. En tonåring ställer sig bredvid en medelålders man, som genast väser "försöker du att tränga dig före?" Flickan svarar att nej, det gör hon inte och frågar mannen "är du arg?" En hetsk debatt utbryter kring ämnet vem som egentligen stod först. Som om det egentligen spelar någon roll, då vi alla förr eller senare kommer att sitta på bussen med våra trötta arslen tryggt vilande mot sätena. Jag suckar igen.

Idag har jag fått nog. Därmed har jag fattat följande beslut:
Jag lovar att jag inom en snar framtid ska ta körkort. Jag lovar detta för att jag själv inte vill drabbas av busspendlarsyndromet. Jag vill inte bli en irriterad och bitter resenär som för länge sedan gett upp hoppet om att den perfekta bussresan existerar.

När jag tagit mitt körkort kan jag åtminstone variera mig, och när jag inser att jag börjar närma mig fällan kan jag ta mig en välbehövlig paus.