Med hjärtat i halsgropen.

Idag hände något som inte får hända. Jag står i vardagsrummet och klär på Maxen. Eftersom vi varit på ÖFs luciafirande har han pepparkaksdräkt på sig. Han är trött och inte alls på humör för klädbyte, så han gör motstånd. På en bråkdels sekund har han lyckats ta sig ur mitt grepp och vridit sig runt. I slowmotion ser jag hur han faller från soffan, mot bordskanten och ned i golvet. Han tappar andan en sekund, av rädsla antar jag, innan han börjar illvråla. I pannan är han redan blå. Jag får panik och ringer 112. Som den förstagångsmamma jag är tänker jag att nu har han spräckt pannbenet. När kvinnan i luren frågar var jag bor, kommer jag inte ens ihåg vad gatan heter. Herrejisses, jag som alltid snackar om GG. Maxen ligger i min famn och har redan slutat skrika. Kvinnan kopplar mig till en sköterska som lugnar mig och säger att jag ska avvakta och hålla koll på honom så att han inte blir slö eller börjar kräkas.

Nu har Max en gigantisk blåtira och jag fruktansvärda skuldkänslor.