Havet är djupt...

Igår, ca 8 veckor efter att Max kom till världen, begav jag mig ut på en första joggingtur. 30 min sprang jag i så högt tempo som jag förmådde. Väl hemma igen var jag så sjukt jävla (ursäkta) stolt att jag hade kunnat stoppa i mig en hel godispåse som belöning. Men det gjorde jag inte. För igår var jag bättre än så! Idag smärtar det i varenda muskel, speciellt magen, som legat dold bakom Maxen under så lång tid. Men det är det värt. Jag hoppas att jag lyckas göra detta till en god vana.

Idag har vi ännu inte hunnit med så mycket. Att klä av, klä på, mjölka, äta frukost själv, byta blöja tar sin lilla tid. Men vi har heller ingen brådska. Ikväll ska vi träffa Sophia. Jag har längtat efter att få ha henne för mig själv en stund. Tyvärr räcker inte alltid tiden till numera. Det är tråkigt, eftersom jag mår bra av att ha henne i min närhet, på ett eller annat sätt.

Imorgon satsar jag på beachvolley med ett helt gäng människor, vad det verkar som. Feel free to join.

Igår hade vi en fin stund, jag, Max och P. Eftersom Maxen blir så ledsen när han tvingas ligga på mage, satte jag och P oss på var sin sida om honom i sängen och började sjunga. Vi gick igenom alla disneyfilmslåtar vi kunde komma på, hittade på egna ord där minnet svek oss, strök honom över ryggen och klappade honom på rumpan. Så fort vi tysnade började Maxen gny igen. Så satt vi i 45 minuter. Det hela slutade med att han somnade. Vi lyfte över honom på rygg i vaggan och sedan sov han i sju timmar. Nu har han precis slocknat på min mage. Han är så fantastiskt söt och jag är så oerhört glad över att han finns till. Snällare barn får man leta efter.