Att vara 1 år.

Jag kunde inte sova igår kväll. Istället låg jag och läste i en bok jag har som handlar om barn. Där fanns ett långt avsnitt om ettåringar. Jag blev alldeles rörd när jag tänkte på hur väl allting stämde.

Att ha ett barn som är ett år är ett privilegium. Det är den bästa åldern. För ettåringar älskar verkligen att leva! För Maxen finns inga begränsningar. Hela livet är fullt av möjligheter. En cirkus där han själv utgör huvudpersonen. Han är solen personifierad! Allt han gör, gör han för att roa. Roa mig och pappa P. Roa sig själv. Ja, för han tycker verkligen att PRECIS ALLT är roligt och värt ett gott skratt. Det bästa är att just nu, just i denna ålder, så förstår han själv hur fantastisk han är! Inom en snar framtid kommer han att lära sig att han kan göra fel, att han kan såra dem han tycker om, att världen är mer komplex än vad han anar och att han själv inte alltid är dess mittpunkt. Det han säkerligen inte förstår nu, är att detta är den bästa tiden av hans liv. Min högsta önskan är att han i själen alltid ska få känna som han känner det just nu. Att han ÄR den mest älskvärda, att alla val och alla vägar han går ÄR de rätta, att världen ÄR en enda stor bubbla fylld av kärlek och godhet och att begränsningar verkligen INTE existerar.

Jag vet att det har sagts förut. Men jag säger det ändå. Vi har så mycket att lära av barnen. Kanske speciellt av de som har förmånen att få vara ettåringar!