En önskan.

Alltid när pappa P sover borta kämpar jag med att inte lyfta över Maxen från hans eget rum in till vår säng. Själv sover M som en stock medan jag står i dörröppningen, tittar ned på hans fridfulla ansikte och lyssnar till hans tunga andetag. Mitt hjärta och mina armar är redan påväg att lyfta upp honom i famnen, men min hjärna säger ifrån. För mig skulle det vara en engångsföreteelse, men för honom förstår jag att det lätt kan bli ett måste. Jag önskar, jag önskar, åhh, som JAG ÖNSKAR att jag kunde lägga honom under mitt täcke och låta honom vila tätt tätt intill mig samtidigt som jag snusar honom i nacken under en hel natt. Det vore himmelriket.