Från surkart till lyckopiller.

Det är få människor som har förmågan att göra mig riktigt glad, när jag är på uselt humör. Igår gick jag dock från att vara sur och bitter till att skratta så hejdlöst att tårarna började rinna. Detta tack vare Marlene och Sophia.

Vi tre hade bestämt middag hemma hos M för att fira hennes födelsedag, lite i efterskott. Jag och S möttes på stan och konstaterade snabbt att vi båda var trötta och kinkiga. Efter en kvick shoppingrunda bar det av ut till Flogsta med Maxen i släptåg. Vi åt, busade med Max, rullade runt på golvet, snackade skit och fotade. Det hela spårade ur någonstans mellan bajsblöjbyte nr 2 och efterrätt. Jag tänker bespara er detaljerna. Det hela är kanske ändå alldeles för internt för att begripa något av. Min poäng är att när jag kommit hem och lagt mig i sängen kände jag mig så otroligt mycket lyckligare än jag gjort bara några timmar tidigare. Tack vare två helt normala, vettiga (ok, det kan diskuteras) människor som jag helt enkelt passar så fantastiskt bra tillsammans med. Jag tycker egentligen att vi i grunden är ganska olika, men kanske är det just det som gör att vi har så roligt. Var och en av oss utgör en pusselbit som tillsammans blir en fulländad bild. Vi bidrar alla med våra olika egenskaper.

Idag tänker jag ta fasta på det vi diskuterade igår. Att vi alla behöver tid för oss själva. Jag och Max gör saker varenda dag numera. Idag ska vi inte göra någonting. Jag ska ägna mig åt honom och bara honom. Jag ska äta middag med P och ikväll när Maxen har somnat ska jag ta mig en joggingtur. Och jag ska inte känna att det finns något jag BORDE göra, eller någon jag BORDE ringa. Jag ska bara vara.