En tanke.

Tankar kan vara kraftfulla. Speciellt när jag ligger i sängen där min enda vän är mörkret. De etsar sig fast som limmet mot ett papper. De kan ge dåligt samvete, skapa oro eller driva mig till vansinne. Jag försöker skingra dem, kocentrera mig på hur skönt det är att ligga i gräset. Att planera för sommaren. Känna solen som steker. Men har en tanke väl dykt upp, så återkommer den. Gång på gång. Sommaren bleknar. Försvinner bort i horisonten. Solen går ned. Kvar finns bara tanken. Den första. Och den sista som överger mig när ögonlocken äntligen blir för tunga.

Igår hade jag en sådan tanke. Den växte sig större och större. Det var egentligen inte något konstigt i sig, men det utvecklades, i takt med mörkret och tystnaden, till ett skrämmande monster i min fantasi. Det började med en liten liten skönhetsfläck på min vänstra arm, som innan jag hunnit falla in i drömmarnas land, hade hunnit växa sig till en jätteböld i mina tankar. Bara för att jag haft en kliande känsla i den en gång under dagen. Jag somnade, fullständigt övertygad om att jag har hudcancer. Jag vaknade, i morse, i tron om att jag inte har det. Det skrämmer mig, den makt tanken har över mitt medvetande.